Happy Easter

Glad Påsk

Idag är det påskafton. som jag älskade den dagen när jag var liten. Det betydde alltid att vi skulle hem till min bästa kompis HELA kvällen lång och oftast med övernattning. Så roliga kvällar! Det här året blir det inget speciellt, förutom att njuta av att Matti är tillbaka från sin jobbresa. Jag vet inte ens hur påsk firas här nere. Jag önskar alla ändå en riktig glad påsk, även min lilla tjej.

Today it's Easter's eve (I guess this is not actually a name in English but I don't know what it's called). I used to love this day as a kid. It meant that we were going home my best friend all night long and usually including a sleep over. Such fun nights! This year we won't do anything special, except enjoying that Matti is back from his business trip. I actually don't even know how Easter is celebrated down here. I still wish everyone a really happy Easter, even my little girl.

 

From Home to Home

Då var jag på väg hem till Innsbruck igen. Två veckor har gått lika snabbt som det gör varje gång jag är hemma och det är som vanligt lite vemodigt att lämna Sverige och familjen. Det är svårt att ha sitt hjärta på två ställen, men jag är så nöjd med den här tiden. Jag hann med allt det som jag ville göra, vilket egentligen inte var mycket, men ändå allt. Ha mycket tid med min älskade mamma och pappa, umgås med bror, morföräldrar och andra nära och kära, läsa, vila, kramas, tänka, och inte tänka. Både min kropp och själ är redo för vardagen igen och nu ser jag fram emot att om tre timmar få kramas med någon som jag saknat väldigt mycket!

On my way back to Innsbruck again. Two weeks have gone by as fast as they do every time I am at home and as usual it’s with mixed feelings that I leave Sweden and my family. It is hard to have your heart in two places, but I am so pleased with the time that I’ve had. I managed to do everything that I wanted to do, which really wasn’t a lot, yet everything. To have a lot of time with my beloved mom and dad, hang out with my brother, grandparents and other dear ones, read, rest, hug, think, and not think. Both my body and soul are ready for everyday life again and now I am really looking forward to hug someone that I’ve missed a lot. Only three hours left!
 

Relaxed?

Avslappnad?

I helgen var vi på ett helt underbart spa i Göteborg. Njöt av ansiktsbehandling och massage, bad i varm utomhusbassäng och vila i varma vattensängar, och olika bastus och kalla källor om vart annat. Som pricken över i så var maten jättegod. Det bästa på ett sånt här ställe är dock vattnet och att kunna bada. Jag verkligen älskar vatten och att vara i vatten. Jag mår lite bättre då. Jag tänker lite mindre då. Istället blir jag distraherad av ljuden, av vågorna som bildas och försvinner när man rör sig eller vattenbubblor som spricker. Det är lite som att förlora sig i en riktigt bra bok. Så när jag är i vattnet är jag avslappnad, men annars har jag svårt att vara i nuet och inte tänka på andra saker. På saker som ska göras eller ska hända eller kan hända i framtiden. Det kan även vara bra saker, men de tar ändå bort fokus från det fina i just det ögonblicket jag befinner mig i vid den tidpunkten. Det är ändå bättre nu efter semestern här i Sverige och speciellt efter dagarna på spat. Min hjärna har lagt i en lägre växel än innan, men det kommer ta tid innan den här maskinen går i den hastigheten jag vill.

This weekend we were at a wonderful spa in Gothenburg. We enjoyed facial treatments and massages, swimming in a warm outdoor pool and rest in warm waterbeds, and alternating different saunas and cold springs. To top it all of the food was delicious. But the best thing in these places is the water and being able to swim. I absolutely adore water and to be in water. It makes me feel a bit better. It makes me think a bit less. I get distracted by the sounds, by the waves that appear and disappear by movement or water bubbles that burst. It is kind of like getting lost in a really good book. When I am in water, I am relaxed, but otherwise I have a hard time staying in the present and not thinking about other things. On things that I have to get done or that will happen or can happen in the future. It can be good things as well, but they still steal the focus from exactly the moment I am in at that specific time. It is better now after the vacation in Sweden and especially after the days at the spa. My brain has changed to a lower gear, but it will take time before this machinery runs at the pace that I want.

Out in the woods

My Body Is Failing Me...

Min Kropp Sviker Mig...

...men det visste jag nästan att den skulle. Som den alltid gör när jag känner att jag äntligen kan koppla av ordentligt. Jag var så taggad att fortsätta med all min matlagning och träning som jag roat mig med de senaste veckorna även här på semestern i Sverige. Men så kommer de som på beställning; huvudvärken, halsontet, sjukdomskänslan. Jag vet att det är min kropps sätt att ta sig den paus den behöver och som tur är har jag många fler dagar på mig att ta ikapp allt. De här dagarna har det istället blivit små promenader i solen på "berget" (min hemstad är som ett litet Innsbruck, liggandes mellan två berg som också skulle kunna kallas kullar) och det gäller väl att passa på, för snart verkar det som att snön hittar tillbaka till Sverige igen.

...but I kind of knew it would. Like it always does when I feel I can finally completely relax. I was so stoked to continue with all the cooking and training I've been doing and enjoying the last couple of weeks also here on my vacation in Sweden. But then they come; the head aches, the throat ache and the feeling of being ill. I know it is my body's way of taking the break it needs and luckily I have many more days to catch up on everything. These days I went for little walks on the "mountain" (my hometown is like a small Innsbruck, situated between two mountains, which could also be called hills) in the sun instead, and I think I have to seize the opportunities, because it seems like the snow will find its way back to Sweden very soon.

See the mountain in the background?

Nine months

Nio månader

Idag den 12 mars är det nio månader sen Emma hälsade på oss en liten stund. Jag kan inte riktigt fatta att det har gått så lång tid sen dess. Helgen var ganska jobbig då jag vid den tiden för ett år sedan fick se Emmas hjärta slå för första gången. Det var ju en väldigt kaosartad dag på sjukhuset med mamma i München, och samtal hem till en chockad Matti om att vi var mycket längre än vi trott. Trots all kaos och chock de där dagarna så är de också fina minnen nu. även om de poppar upp i mitt huvud när som helst vare sig jag vill det eller inte. Nio månader senare hade jag dock inte varit där jag är nu om jag inte hade bearbetat de här minnena och försökt se dem som mer vackra än smärtsamma (även om hjärtat fortfarande värker av saknad varje dag). De flesta får åratal att skapa minnen med sina barn, vi fick 21 veckor så allt som jag kan minnas är guld värt. Jag vet att det kan verka som att jag torterar mig själv med minnena och jämförelser med hur det var och kunde ha varit, men den smärtan är bara ett uttryck för min kärlek till Emma. Nio månader av kärlek.

Today, the 12th of March, marks nine months since Emma visited us for a brief moment. I can't really comprehend that it has been so long since then. The weekend was pretty rough since I at that time last year got to see Emma's heartbeat for the first time. It was a very chaotic day with my mom at the hospital in Munich, and a call home to a very shocked Matti since we were much further along than we had thought, but in spite of all the chaos and shock those days they are also nice memories now, even if they pop up in my head at any time whether I want it or not. Nine months later I wouldn't have been where I am now it it hadn't been for dealing with these memories and trying to see them more as beautiful than painful (even if my heart still aches of longing every day). Most people get decades to create memories with their children, we had 21 weeks so everything that can be remembered is worth everything to me. I know it might seem like I am torturing myself with the memories and comparisons of what were and could have been, but this pain is only an expression for my love to Emma. Nine months of love.

From Mountains to Forests and Lakes

Från Berg till Skog och Sjöar

Helgen har gått från att äta lördagens frukost i underkläder på den soliga balkongen och skidåkning på eftermiddagen till att vara i ett betydligt svalare Sverige, men som ändå visar sig från sin bästa sida med tanke på att det bara är Mars. Jag är här för att varva ner och orka läsa en bok utan att somna efter rad två, ladda upp energi och umgås med familjen. Förhoppningsvis får jag lite mer ork att skriva, det har jag inte haft på sistone även om det är otroligt mycket som jag skulle vilja få ur mig. Två veckors semester känns så långt när inte mycket är planerat och man är i en stad som man inte behöver utforska, men jag hoppas att jag lyckas hålla stressen borta över alla de smågrejer som jag har tänkt att jag ska göra eller över att jag inte gör någonting alls vilket också det är planen. Två lediga veckor känns som en oändlighet av bra dagar och så ska det bli.

This weekend has gone from having breakfast in underwear on the sunny terrace to skiing in the afternoon on Saturday, to being in a significantly cooler Sweden, but which is showing itself off from its best side anyway, considering it is only March. I am here to unwind and to be able to read a book without falling asleep after line two, to charge some energy and spend time with my family. Hopefully I will have some more energy to write, I didn't lately although there is an incredible amount of thoughts I would like to get out of my head. 

Two weeks vacation feels like a long time when nothing is planned and you are in a town that doesn't have to get explored, but I hope that I will be able to keep the stress away over all those small things I have thought about doing or over the fact that I am not doing anything at all, which is also the plan. Two weeks off feels like an eternity of good days to spend and that how it is going to be.

Forget-Me-Not

Never

Sunny days in Ischgl

I helgen åkte jag och Matti till Ischgl som vi brukar göra varje år. Två dagars skidåkning i sol, bastu och wellness på hotellet följt av god mat. Tyvärr var maten ingen hit i år eftersom vi inte fick ett rum på vårt vanliga hotell, men resten av helgen var fantastisk. Mör i kroppen och med en röd näsa börjar jag en ny vecka. Jag trodde det skulle innebära att jag skulle vara fulltankad med energi, men på något vis försvann den snabbt. Jag får kolla på bilderna och försöka få tillbaka en del av den!

This weekend Matti and I went to Ischgl like we usually do every year. Two days of skiing in the sun, sauna and wellness at the hotel followed by delicious food. Unfortunately the food was no hit this year since we didn't get a room at our usual hotel, but the rest of the weekend was fantastic. With a sore body and a red nose I start a the new week. I thought it would mean that I would be fully charged with energy, but somehow it disappeared quickly. I'll have to look at the photos to try to get some of it back!

There Are No Rainy Days

Det finns inga regniga dagar när man träffar den här lilla damen. Även om det öser ner utomhus så har man en sol som lyser upp hela tillvaron. Vad skönt att det finns Lily till låns ibland!

There are no rainy days when meeting this little lady. Even if it's pouring down outside there is this sun that lights up everything. It's so nice to be able to borrow Lily sometimes! 

 

Valentine's Day...

Alla hjärtans dag...
och jag saknar dig (lika mycket som varje annan dag).

and I miss you (just as much as any other day).

HAPPY BIRTHDAY

Happy birthday to you, the love of my life. No words have to be written here, you always know what I am thinking without me having to say it anyway. Just in case you forgot how you make me the luckiest girl on earth; I admire you, I'm proud of you, I cherish you, I'm in love with you and I love you! Puss

 

If Life Were A Movie...

Om livet vore en film...

Ibland önskar jag att livet vore en film som jag satt och tittade på. Då skulle jag ha kontrollen att pausa när det behövdes. Pausa och ha tid att bearbeta allting utan att någonting hände under tiden. Sedan kunde jag trycka på play igen när jag var redo. Utan att ha missat händelser som kräver mer av mig än jag kan ge just nu. Att kunna glädjas helhjärtat åt allt underbart som sker runt omkring mig utan att det krossade hjärtat gör sig lika mycket påmint. Utan det grå molnet som förföljer mig. Tyvärr går det ju inte att pausa en film som man själv är huvudperson i. Tur att de flesta filmer slutar lyckligt!

Sometimes I wish that life were a movie that I was watching. Then I would have to control to pause it when needed. Pause and have time to process everything without anything happening in the meantime. After that I could just push play again when I'm ready. Without having missed events that demand more of me than I can give right now. To be able to wholeheartedly feel  joy about all the wonderful things happening around me without having the broken heart making itself reminded that much. Without the grey cloud that is haunting me. Unfortunately, you can't pause a movie where you are the protagonist yourself. Luckily most movies have a happy end!

One Year

Ett år

Det är vad min terapeut säger att man måste gå igenom innan det blir lite lättare. Innan man gått igenom alla dagar som går att jämföra med året innan och alla högtider som man redan föreställt sig i framtiden. 

Det var en liten paus med de där jämförelserna efter Emmas beräknade födelsedatum och begravning och fram till jul. Fast en paus var det ju ändå inte för på dagen för Emmas begravning började jag ta hormoner och hade tusen saker att oroa mig för. Sen kom julen som gick lättare än förväntat, mycket tack vare kärleken från min familj och att min kärlek var där med mig och min familj. Dags för nyår, det bitterljuva nyåret, som övergick i en väntan på operation. 

Nu är jag här. Nu börjar en helt annan typ av datum och jämförelser att poppa upp. På torsdag är det Mattis födelsedag. För ett år sedan den dagen var jag gravid i tredje veckan. Lilla Emma var ett en gammal vecka litet guldkorn i min mage som ingen av oss visste om. Eftersom jag var gravid i 21 veckor så kanske det inte är så svårt att föreställa sig vad det är för jämförelser min hjärna kommer ockupera mig med framöver. Alla dessa underbara minnen som jag värdesätter så mycket, men som samtidigt gör så ont. Tiden har gått otroligt snabbt när man ser tillbaka och snart har vi klarat igenom oss det här året. Det trodde jag aldrig då. Arton veckor kvar.

That is what my therapist tells me is what you have to go through before it starts getting easier. Before you have passed all those days that can be compared to the year before or all the holidays that you had already envisioned in the future.  

There was a short break with those comparisons after Emma's due date and funeral until Christmas. Although, it wasn't really a break since on the day of Emma's funeral I started taking the hormones and had a thousand things to worry about. Then came Christmas, which went a lot better than expected, mostly thanks to the love from my family and the fact that my love was there with my family and me. Time for New Year's Eve, the bitter sweet New Year's Eve, that transitioned into a wait for the surgery.

Now I'm here. Now a completely other kind of dates and comparisons are popping up. On Thursday it's Matti's birthday. A year ago on that day I was three weeks pregnant. Little Emma was a one week old little grain of gold in my belly that none of us knew about. Since I was pregnant for 21 weeks it might not be that hard to imagine what kind of comparisons my brain will occupy me with in the weeks to come. All these wonderful memories that I treasure so deeply, but that hurt so much as well. When looking back, time has passed incredibly fast and soon we will have made it through this year. I never thought so back then. Eighteen weeks to go.

An Ugly Pair of Shoes

Healthy

Frisk

Idag bekräftades resultaten från histologin och alla cellförändringar är borta! Jag är frisk! Det är så otroligt skönt att höra efter tre månader av konstant oro. Efter operationen var jag så nervös som aldrig tidigare, min mage vändes ut och in kändes det som. Nu är jag istället utmattad, men lycklig att jag är frisk. Tack och lov började det här året bra. Ett litet bakslag är att min läkare vill att jag för säkerhets skull ska ta hormoner i tre månader till. Alltid dessa tre månader som snart har blivit till ett år sen vi förlorade Emma. Tre månader går ju fort, och jag inser att det är för mitt eget bästa, men det känns som en lång tid när vi egentligen redan skulle haft en tre-månaders tjej här hemma. Det är i alla fall tre månader utan så mycket oro och förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till livet lite. Jag har slängts fram och tillbaka i ett helvete tills nu, men den här tiden ska jag använda till att gräva mig upp därifrån. Till att åka hem och krama min familj lite mera, träffa mina vänner mer igen och skratta lite mera. Allt kommer bli bra.

Today the results from the histology were confirmed and all the pre-cancerous cells are gone! I am healthy! It feels so incredibly relieving to hear after three months of constant worry. After the surgery I was so nervous like never before, it felt like my stomach turned inside out. Now I am exhausted instead, but happy to be healthy. Thank god this year started off well. A small setback is that my doctor wants me to take the hormones for three more months just as a precaution. Always these three months that have soon become almost a year since we lost Emma. Three months do go fast, and I realize it is for my best, but it feels like a long time as we were already supposed to have a three month old girl in our home. At least it will be three months without too much worry and hopefully I can find my way back to life a bit. I've been thrown back and forth in hell until now, but I will use this time to dig myself up from there. To go home and hug my family a little more, meet my friends more often again and laugh a bit more. Everything will be fine.

Those few seconds

De där sekunderna

Varje morgon när jag vaknar är det några sekunder där min hjärna inte än vaknat till liv och jag inte kommer ihåg allting som har hänt. Några sekunder där jag tittar ut genom fönstret på solen som faller på bergstopparna. När jag mår riktigt bra. Tills hjärnan kommer ikapp. Tills man blir påmind igen. Jag vet inte om de där sekunderna är bra eller dåliga. Bra för kroppen att känna sig ok för ett tag, som innan, men jobbigt att varje dag ha samma uppenbarelse, om och om igen. Så jag vet inte. Älskar eller hatar jag de där sekunderna?

Every morgning when I wake up I've got a few seconds when my brain has not yet woken up and I don't remember everything that has happened. A few seconds when I look out the window on the sun shining at the top of the mountains. When I actually feel really good. Until my brain catches up. Until I get reminded again. I don't know if those few seconds are good or bad. Good for the body to feel ok for a while, like before, but incredibly hard to have the same epiphany every morning, over and over again. So I don't know. Do I love or hate those seconds?

Sexy socks and a small patch

Sexiga sockor och ett litet ställe

Nu är det bara att vänta. Igår hade jag min operation. Klockan 7 var jag på sjukhuset för att förberedas. Få på mig mina sexiga trombosstrumpor och snygga nattlinne utan baksida. Efter en ganska kort väntan blev jag nedrullad till operationssalen och skönt nedsövd. Sov i princip resten av dagen tills jag äntligen fick mat efter att inte ha ätit sen kl 21 kvällen innan. Hur nöjd jag blev av maten kan man se på bilden nedan (så mycket man kan le när man fortfarande är påverkad av narkosen). Min läkare kom och pratade med mig innan jag skulle få gå hem. Allt hade gått bra, endometriet såg tunnt ut utom på ett litet ställe. Varför var det tvunget att vara det!? De hade i alla fall skrapat bort allt det och nu måste vi bara vänta på analysen. Glömde såklart att fråga hundra frågor som jag hade så nu är jag bara hemma och nervös på grund av det där lilla stället. Den här väntan är hemsk. Folk frågar mig om operationen gått bra, och det har den ju gjort. Men operationen är ju den minsta delen i allt det här. Det jobbigaste är ju kvar. Som att välja kläder innan man ska bestiga ett berg. Så jag vet ju inte om det gått bra. Jag kan bara vänta. Och det suger!

Now we just have to wait. Yesterday I had my surgery. At 7 am I was at the hospital to get prepared. To put on the sexy thrombosis socks and hot nightgown without a backside. After a pretty short wait I got rolled down to the surgery and got pleasantly sedated. I pretty much slept the rest of the day until I finally got some food after not having eaten since 21 the night before. How satisfied I was from the food you can see in the picture below (well as much as you can smile while still influenced by the anesthesia). My doctor came by before I was about to go home. Everything had gone well, the endometrium was thin everywhere except in a small patch. Why did there have to be a small patch!?. Anyway, they had scraped that all out and now we just have to wait for the analysis. Of course I forgot to ask a hundred questions that I had so now I am just at home and nervous because of that little patch. People ask me if the surgery went well, and well it did. But the surgery was the smallest part in all this. Like choosing clothes before you have to climb a mountain. So I still don't know if it went well. All I can do is wait. And it sucks!

Worry

Oro

Jag önskar att jag hade förmågan att fokusera mer på nuet, tänka på att JUST NU, idag, är saker faktiskt ganska bra. Önskar att jag inte behövde oroa mig för saker i framtiden när jag ändå inte kan påverka dem, eller oroa mig för att dåliga saker ska hända, när de inte har hänt än. Tänk vad skönt om man bara kunde stänga av hjärnan och vara en lyckligare person varje dag, att leva i nuet. Men det kan jag inte. Istället börjar jag dagen med en av mina absoluta favoritlåtar som får mitt hjärna att dansa. Jag älskar raden "Burnt to the core but not broken", det är jag det.

 

I wish I had the ability to focus more on the present, to think about that RIGHT NOW, today, things are actually quite good. I wish I didn't have to worry about things in the future as I have no effect on them anyway, or worry about bad things happening, when they didn't happen yet. Imagine how nice it would be to just be able to turn the brain off and be a happier person every day, to live for the moment. But I can't. Instead I am starting off the day with one of my absolute favorite songs that makes my heart dance. I love the line "Burnt to the core but not broken", that's me.

 

 

So far so good

Igår var jag på kontroll på sjukhuset för att bestämma datum för operation. Jag var ganska nervös för att min läkare skulle göra ett ultraljud för att kolla tjockleken på endometriet och såklart var det det första jag fick göra när jag kom. Som tur är var hon väldigt snabb med att säga att det såg tunnt och bra ut. Äntligen lite bra nyheter! Jag vågar fortfarande inte riktigt tro och hoppas på att allt kommer vara bra efter operationen, men min läkare var det och jag var i alla fall lite lättad när jag gick därifrån. Jag tror att en del av anspänningen släppte då jag låg däckad i en migrän från helvetet resten av dagen som hängt kvar ända tills idag. Om exakt en vecka blir det operation (jag behövde inte vänta längre än det!) och idag har jag tagit min sista hormontablett. Sakta men säkert går det framåt...

Yesterday I was at a check up at the hospital to set a date for the surgery. I was quite nervous that my doctor would give me an ultrasound to determine the thickness of the uterine lining and of course that was the first thing I got to do as I arrived. Luckily, she was very quick in telling me it looked thin and good. Finally some good news! I still don't really dare believe and hope that everything will be OK after the surgery, but my doctor does and at least I was a bit relieved when walking out of there. I think part of the tension let go as I was conked out on the bed from a migraine the rest of the day which has stayed with me until today. In exactly one week it's time for the surgery (I didn't have to wait any longer than that!) and today I took my last hormone pill. Slowly, slowly we're moving forward...

Wait

Väntan

Snart är väntan över, i alla fall denna väntan. Fem tabletter kvar att ta och läkarbesök på tisdag. Sen blir det väntan på operation, och därefter på resultaten. Så fort tiden har gått. Ändå har den varit olidligt lång. Att vara i det okända, även om det bara är i tre månader, känns som en evighet. Man kan glömma i korta stunder vad som väntar, men man blir konstant påmind, speciellt som en tablett ska tas varje kväll. Åh vad jag hoppas att jag får veta något bra! Att kunskapen kommer vara bättre än det okända. Åh vad jag hoppas.

Soon the wait is over, at least this wait. Five pills left to take and doctor's appointment on Tuesday. Then it's a wait for the surgery, and then for the results. Time went so fast. Yet it has been unbearably long. To be in the unknown, even if it's only for three months, feels like an eternity. You can forget what awaits for short moments, but you constantly get reminded about it, especially since I have to take a pull every night. Oh how I hope that I will find out something good. That the knowledge will be better than the unknown. Oh how I hope.

First Ski Day

Igår var första skidåkningen för säsongen. Med blå himmel och sol var det skönt att komma ut i luften lite, även om vi var ganska dåliga med själva åkningen. Det är också väldigt skönt att sitta och lata sig i solen. Idag har jag börjat jobba igen efter semestern. Det är alltid jobbigt att komma igång igen, men det gick mycket lättare än förväntat. Nu är det dags för min älskade soffa och tv.

Dagens Negativa: Det är så svårt att köpa bra bröd i Österrike. De bästa finns bakom disk, men då är det ett spel om man får ett färskt bröd eller ett cementblock med sig hem. Idag blev det ett cementblock.

Dagens Positiva: Jag är jättetrött efter jobbet vilket förhoppningsvis gör att jag kan sova inatt efter många dåliga nätter.

Dagens Positiva 2: Det var ljust när jag gick från jobbet idag!

Yesterday was the first ski day of the season. With a blue sky and sun it was so nice to get out into the fresh air a bit, even if we were quite bad with the skiing itself. It is also very comfortable to sit and be lazy in the sun. Today I started working again after the holidays. It is always very tough to get going again, but it went a lot easier than expected. Now it's time for my beloved sofa and some TV.

Today's Negative: It is so hard to buy good bread in Austria. The best ones are behind the counter, but the it's always a gamble if you get fresh bread or a rock. Today it was a rock.

Today's Positive: I am really tired after work, which will hopefully make me sleep after many bad nights.

Today's Positive 2: It was light outside when I left work today!

HAPPY New Year

GOTT Nytt År

Aldrig har väl ett nytt år betytt så mycket för mig. Som jag har längtat efter 2013 att vara över. Första halvan av året var jag som lyckligast i mitt liv, men andra halvan har kantats av så mycket dåliga nyheter att det kändes så oerhört lättande att fira in det nya året. Nyårsafton var helt oplanerat tills dagen innan, men blev en jättemysig liten tillställning med underbart god mat och finaste vännerna. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Samtidigt som jag kände mig väldigt lättad när tolvslaget kom och vi stod ute med champagne, tittade på raketerna och kramades, kunde jag inte undvika att sakna Emma lite extra, och önska att hon var där med oss. Men i det hela symboliserade tolvslaget lycka för mig, en ny början, nya hopp, en början på något bättre, på ett GOTT nytt år.

Never has a new year meant so much to me. I have longed so much for 2013 to be over. The first half of the year I was the happiest I've been in my life, but the second half was lined with so much bad news that it felt incredibly relieving to celebrate the new year. New years eve was completely unplanned until the day before, but it turned into a perfect little event with delicious food and the best of friends. I would not have wanted it any other way. At the same time as I felt very relieved when we were ringing in the new year standing outside with champagne, watching the fireworks and hugging, I also could not help but missing Emma a bit extra, and wishing she was there with us. But on the whole, the clock striking twelve symbolized happiness to me, a new start, new hopes, a beginning of something better, a HAPPY new year.