Ett år
Det är vad min terapeut säger att man måste gå igenom innan det blir lite lättare. Innan man gått igenom alla dagar som går att jämföra med året innan och alla högtider som man redan föreställt sig i framtiden.
Det var en liten paus med de där jämförelserna efter Emmas beräknade födelsedatum och begravning och fram till jul. Fast en paus var det ju ändå inte för på dagen för Emmas begravning började jag ta hormoner och hade tusen saker att oroa mig för. Sen kom julen som gick lättare än förväntat, mycket tack vare kärleken från min familj och att min kärlek var där med mig och min familj. Dags för nyår, det bitterljuva nyåret, som övergick i en väntan på operation.
Nu är jag här. Nu börjar en helt annan typ av datum och jämförelser att poppa upp. På torsdag är det Mattis födelsedag. För ett år sedan den dagen var jag gravid i tredje veckan. Lilla Emma var ett en gammal vecka litet guldkorn i min mage som ingen av oss visste om. Eftersom jag var gravid i 21 veckor så kanske det inte är så svårt att föreställa sig vad det är för jämförelser min hjärna kommer ockupera mig med framöver. Alla dessa underbara minnen som jag värdesätter så mycket, men som samtidigt gör så ont. Tiden har gått otroligt snabbt när man ser tillbaka och snart har vi klarat igenom oss det här året. Det trodde jag aldrig då. Arton veckor kvar.
That is what my therapist tells me is what you have to go through before it starts getting easier. Before you have passed all those days that can be compared to the year before or all the holidays that you had already envisioned in the future.
There was a short break with those comparisons after Emma's due date and funeral until Christmas. Although, it wasn't really a break since on the day of Emma's funeral I started taking the hormones and had a thousand things to worry about. Then came Christmas, which went a lot better than expected, mostly thanks to the love from my family and the fact that my love was there with my family and me. Time for New Year's Eve, the bitter sweet New Year's Eve, that transitioned into a wait for the surgery.
Now I'm here. Now a completely other kind of dates and comparisons are popping up. On Thursday it's Matti's birthday. A year ago on that day I was three weeks pregnant. Little Emma was a one week old little grain of gold in my belly that none of us knew about. Since I was pregnant for 21 weeks it might not be that hard to imagine what kind of comparisons my brain will occupy me with in the weeks to come. All these wonderful memories that I treasure so deeply, but that hurt so much as well. When looking back, time has passed incredibly fast and soon we will have made it through this year. I never thought so back then. Eighteen weeks to go.
