An Ugly Pair of Shoes

Healthy

Frisk

Idag bekräftades resultaten från histologin och alla cellförändringar är borta! Jag är frisk! Det är så otroligt skönt att höra efter tre månader av konstant oro. Efter operationen var jag så nervös som aldrig tidigare, min mage vändes ut och in kändes det som. Nu är jag istället utmattad, men lycklig att jag är frisk. Tack och lov började det här året bra. Ett litet bakslag är att min läkare vill att jag för säkerhets skull ska ta hormoner i tre månader till. Alltid dessa tre månader som snart har blivit till ett år sen vi förlorade Emma. Tre månader går ju fort, och jag inser att det är för mitt eget bästa, men det känns som en lång tid när vi egentligen redan skulle haft en tre-månaders tjej här hemma. Det är i alla fall tre månader utan så mycket oro och förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till livet lite. Jag har slängts fram och tillbaka i ett helvete tills nu, men den här tiden ska jag använda till att gräva mig upp därifrån. Till att åka hem och krama min familj lite mera, träffa mina vänner mer igen och skratta lite mera. Allt kommer bli bra.

Today the results from the histology were confirmed and all the pre-cancerous cells are gone! I am healthy! It feels so incredibly relieving to hear after three months of constant worry. After the surgery I was so nervous like never before, it felt like my stomach turned inside out. Now I am exhausted instead, but happy to be healthy. Thank god this year started off well. A small setback is that my doctor wants me to take the hormones for three more months just as a precaution. Always these three months that have soon become almost a year since we lost Emma. Three months do go fast, and I realize it is for my best, but it feels like a long time as we were already supposed to have a three month old girl in our home. At least it will be three months without too much worry and hopefully I can find my way back to life a bit. I've been thrown back and forth in hell until now, but I will use this time to dig myself up from there. To go home and hug my family a little more, meet my friends more often again and laugh a bit more. Everything will be fine.

Those few seconds

De där sekunderna

Varje morgon när jag vaknar är det några sekunder där min hjärna inte än vaknat till liv och jag inte kommer ihåg allting som har hänt. Några sekunder där jag tittar ut genom fönstret på solen som faller på bergstopparna. När jag mår riktigt bra. Tills hjärnan kommer ikapp. Tills man blir påmind igen. Jag vet inte om de där sekunderna är bra eller dåliga. Bra för kroppen att känna sig ok för ett tag, som innan, men jobbigt att varje dag ha samma uppenbarelse, om och om igen. Så jag vet inte. Älskar eller hatar jag de där sekunderna?

Every morgning when I wake up I've got a few seconds when my brain has not yet woken up and I don't remember everything that has happened. A few seconds when I look out the window on the sun shining at the top of the mountains. When I actually feel really good. Until my brain catches up. Until I get reminded again. I don't know if those few seconds are good or bad. Good for the body to feel ok for a while, like before, but incredibly hard to have the same epiphany every morning, over and over again. So I don't know. Do I love or hate those seconds?

Sexy socks and a small patch

Sexiga sockor och ett litet ställe

Nu är det bara att vänta. Igår hade jag min operation. Klockan 7 var jag på sjukhuset för att förberedas. Få på mig mina sexiga trombosstrumpor och snygga nattlinne utan baksida. Efter en ganska kort väntan blev jag nedrullad till operationssalen och skönt nedsövd. Sov i princip resten av dagen tills jag äntligen fick mat efter att inte ha ätit sen kl 21 kvällen innan. Hur nöjd jag blev av maten kan man se på bilden nedan (så mycket man kan le när man fortfarande är påverkad av narkosen). Min läkare kom och pratade med mig innan jag skulle få gå hem. Allt hade gått bra, endometriet såg tunnt ut utom på ett litet ställe. Varför var det tvunget att vara det!? De hade i alla fall skrapat bort allt det och nu måste vi bara vänta på analysen. Glömde såklart att fråga hundra frågor som jag hade så nu är jag bara hemma och nervös på grund av det där lilla stället. Den här väntan är hemsk. Folk frågar mig om operationen gått bra, och det har den ju gjort. Men operationen är ju den minsta delen i allt det här. Det jobbigaste är ju kvar. Som att välja kläder innan man ska bestiga ett berg. Så jag vet ju inte om det gått bra. Jag kan bara vänta. Och det suger!

Now we just have to wait. Yesterday I had my surgery. At 7 am I was at the hospital to get prepared. To put on the sexy thrombosis socks and hot nightgown without a backside. After a pretty short wait I got rolled down to the surgery and got pleasantly sedated. I pretty much slept the rest of the day until I finally got some food after not having eaten since 21 the night before. How satisfied I was from the food you can see in the picture below (well as much as you can smile while still influenced by the anesthesia). My doctor came by before I was about to go home. Everything had gone well, the endometrium was thin everywhere except in a small patch. Why did there have to be a small patch!?. Anyway, they had scraped that all out and now we just have to wait for the analysis. Of course I forgot to ask a hundred questions that I had so now I am just at home and nervous because of that little patch. People ask me if the surgery went well, and well it did. But the surgery was the smallest part in all this. Like choosing clothes before you have to climb a mountain. So I still don't know if it went well. All I can do is wait. And it sucks!

Worry

Oro

Jag önskar att jag hade förmågan att fokusera mer på nuet, tänka på att JUST NU, idag, är saker faktiskt ganska bra. Önskar att jag inte behövde oroa mig för saker i framtiden när jag ändå inte kan påverka dem, eller oroa mig för att dåliga saker ska hända, när de inte har hänt än. Tänk vad skönt om man bara kunde stänga av hjärnan och vara en lyckligare person varje dag, att leva i nuet. Men det kan jag inte. Istället börjar jag dagen med en av mina absoluta favoritlåtar som får mitt hjärna att dansa. Jag älskar raden "Burnt to the core but not broken", det är jag det.

 

I wish I had the ability to focus more on the present, to think about that RIGHT NOW, today, things are actually quite good. I wish I didn't have to worry about things in the future as I have no effect on them anyway, or worry about bad things happening, when they didn't happen yet. Imagine how nice it would be to just be able to turn the brain off and be a happier person every day, to live for the moment. But I can't. Instead I am starting off the day with one of my absolute favorite songs that makes my heart dance. I love the line "Burnt to the core but not broken", that's me.

 

 

So far so good

Igår var jag på kontroll på sjukhuset för att bestämma datum för operation. Jag var ganska nervös för att min läkare skulle göra ett ultraljud för att kolla tjockleken på endometriet och såklart var det det första jag fick göra när jag kom. Som tur är var hon väldigt snabb med att säga att det såg tunnt och bra ut. Äntligen lite bra nyheter! Jag vågar fortfarande inte riktigt tro och hoppas på att allt kommer vara bra efter operationen, men min läkare var det och jag var i alla fall lite lättad när jag gick därifrån. Jag tror att en del av anspänningen släppte då jag låg däckad i en migrän från helvetet resten av dagen som hängt kvar ända tills idag. Om exakt en vecka blir det operation (jag behövde inte vänta längre än det!) och idag har jag tagit min sista hormontablett. Sakta men säkert går det framåt...

Yesterday I was at a check up at the hospital to set a date for the surgery. I was quite nervous that my doctor would give me an ultrasound to determine the thickness of the uterine lining and of course that was the first thing I got to do as I arrived. Luckily, she was very quick in telling me it looked thin and good. Finally some good news! I still don't really dare believe and hope that everything will be OK after the surgery, but my doctor does and at least I was a bit relieved when walking out of there. I think part of the tension let go as I was conked out on the bed from a migraine the rest of the day which has stayed with me until today. In exactly one week it's time for the surgery (I didn't have to wait any longer than that!) and today I took my last hormone pill. Slowly, slowly we're moving forward...

Wait

Väntan

Snart är väntan över, i alla fall denna väntan. Fem tabletter kvar att ta och läkarbesök på tisdag. Sen blir det väntan på operation, och därefter på resultaten. Så fort tiden har gått. Ändå har den varit olidligt lång. Att vara i det okända, även om det bara är i tre månader, känns som en evighet. Man kan glömma i korta stunder vad som väntar, men man blir konstant påmind, speciellt som en tablett ska tas varje kväll. Åh vad jag hoppas att jag får veta något bra! Att kunskapen kommer vara bättre än det okända. Åh vad jag hoppas.

Soon the wait is over, at least this wait. Five pills left to take and doctor's appointment on Tuesday. Then it's a wait for the surgery, and then for the results. Time went so fast. Yet it has been unbearably long. To be in the unknown, even if it's only for three months, feels like an eternity. You can forget what awaits for short moments, but you constantly get reminded about it, especially since I have to take a pull every night. Oh how I hope that I will find out something good. That the knowledge will be better than the unknown. Oh how I hope.

First Ski Day

Igår var första skidåkningen för säsongen. Med blå himmel och sol var det skönt att komma ut i luften lite, även om vi var ganska dåliga med själva åkningen. Det är också väldigt skönt att sitta och lata sig i solen. Idag har jag börjat jobba igen efter semestern. Det är alltid jobbigt att komma igång igen, men det gick mycket lättare än förväntat. Nu är det dags för min älskade soffa och tv.

Dagens Negativa: Det är så svårt att köpa bra bröd i Österrike. De bästa finns bakom disk, men då är det ett spel om man får ett färskt bröd eller ett cementblock med sig hem. Idag blev det ett cementblock.

Dagens Positiva: Jag är jättetrött efter jobbet vilket förhoppningsvis gör att jag kan sova inatt efter många dåliga nätter.

Dagens Positiva 2: Det var ljust när jag gick från jobbet idag!

Yesterday was the first ski day of the season. With a blue sky and sun it was so nice to get out into the fresh air a bit, even if we were quite bad with the skiing itself. It is also very comfortable to sit and be lazy in the sun. Today I started working again after the holidays. It is always very tough to get going again, but it went a lot easier than expected. Now it's time for my beloved sofa and some TV.

Today's Negative: It is so hard to buy good bread in Austria. The best ones are behind the counter, but the it's always a gamble if you get fresh bread or a rock. Today it was a rock.

Today's Positive: I am really tired after work, which will hopefully make me sleep after many bad nights.

Today's Positive 2: It was light outside when I left work today!

HAPPY New Year

GOTT Nytt År

Aldrig har väl ett nytt år betytt så mycket för mig. Som jag har längtat efter 2013 att vara över. Första halvan av året var jag som lyckligast i mitt liv, men andra halvan har kantats av så mycket dåliga nyheter att det kändes så oerhört lättande att fira in det nya året. Nyårsafton var helt oplanerat tills dagen innan, men blev en jättemysig liten tillställning med underbart god mat och finaste vännerna. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Samtidigt som jag kände mig väldigt lättad när tolvslaget kom och vi stod ute med champagne, tittade på raketerna och kramades, kunde jag inte undvika att sakna Emma lite extra, och önska att hon var där med oss. Men i det hela symboliserade tolvslaget lycka för mig, en ny början, nya hopp, en början på något bättre, på ett GOTT nytt år.

Never has a new year meant so much to me. I have longed so much for 2013 to be over. The first half of the year I was the happiest I've been in my life, but the second half was lined with so much bad news that it felt incredibly relieving to celebrate the new year. New years eve was completely unplanned until the day before, but it turned into a perfect little event with delicious food and the best of friends. I would not have wanted it any other way. At the same time as I felt very relieved when we were ringing in the new year standing outside with champagne, watching the fireworks and hugging, I also could not help but missing Emma a bit extra, and wishing she was there with us. But on the whole, the clock striking twelve symbolized happiness to me, a new start, new hopes, a beginning of something better, a HAPPY new year.