Overwhelmed

Jag är överväldigad. Jag älskar att lyssna på Fredagspodden med Hannah och Amanda. De har så mycket vettigt att säga och många saker träffar rakt in i hjärtat. Det var fallet i veckan när jag lyssnade på ett gammalt avsnitt när de pratade om filmen Sliding Doors och att även om man inte just nu får vad man vill, så kommer det hända förr eller senare. Det gav mig hopp för framtiden och jag ville att de skulle veta det. Därför skrev jag en kommentar med en kort beskrivning om vad som hänt mig på en Hannahs bilder på Instagram igår morse. När jag kollade telefonen efter jobbet var det en sån otroligt glad överraskning hur många människor som skrivit kommentarer tillbaka till mig. Jag blir så rörd att de här människorna har tagit sig tid i sina liv för att skriva att de är ledsna, skickat ett hjärta, tröstande ord eller ett gott råd till en person som de inte känner. Det betydde väldigt mycket för mig, speciellt efter hur dagen startade. Om någon av er läser det här, vill jag bara säga tack.

I am overwhelmed. I love listening to a Swedish podcast by two sisters called "Fredagspodden". They have so much reasonable things to say and a lot of them hit me straight in the heart. This was the case this week when I was listening to an old episode where they talked about the movie Sliding Doors and that even if something that you really want doesn't happen right now, it will sooner or later. That gave me hope for the future and I wanted them to know that. Therefore I wrote a comment with a short description of what's happened to me on one of Hannah's pictures on Instagram last morning. When I checked the phone after work it was such an incredibly happy surprise how many people wrote something back to me. I am so touched that these people took time in their lives to write me they're sorry, sent a little heart, some comforting words or a good advice to a person they do now know. That meant a lot to me, especially after the way the day started of. If any of you read this, I just want to say thank you.

Quote of the Day

Dagens Citat

A slap in the face

Ett slag i ansiktet
Ännu en underbart vacker morgon. Och det är fredag. Allt känns bättre på fredagar. Helgen kommer snart. Jag kommer till jobbet. Mitt kort för att beträda området fungerar inte. Jag frågar i receptionen. "Du ska vara på mammaledighet nu, ditt kort är spärrat, därför låter det dig inte komma in". Smack!

Yet another beautiful morning. And it's Friday. Everything feels better on Fridays. The weekend is here soon. I arrive at work. My employee card to enter the area doesn't work. I ask at reception. "You are supposed to be at maternity leave now, your card is blocked, this is why it won't let you in". Smack!

Orange juice

Apelsinjuice. Idag pressade jag apelsinjuice till Matti som har blivit förkyld. Sist jag pressade apelsiner var i mars, innan jag visste att Emma redan fanns. En dag var jag så sugen på färskpressad apelsinjuice att jag köpte en hel hink apelsiner och pressade tills min hand blev öm. På natten mådde jag så illa att allt kom upp igen. Jag trodde jag var magsjuk. Jag hoppas att jag tror det snart igen.

Orange juice. Today I squeezed some orange juice for Matti who has come down with a cold. Last time I squeezed oranges was in March, before I knew that Emma was already here. One day I had such a big urge for freshly squeezed orange juice that I bought a bucket of them and squeezed until my hand was sore. In the night I felt so sick it all came back up. I thought I had a stomach flu. I hope I will think so soon again.

Karma

Tidigare har jag alltid velat tro på karma. Som du sår får du skörda. Efter det här året vet jag inte vad jag ska tro på. Det är inte bara vi som har varit med om något tragiskt. Nära och kära har drabbats av sorg av olika slag, jobbiga förhållanden som tar slut, sjukdomar och dödsfall. Mina fina vänner och familj har fått vara med om saker de absolut inte förtjänar. Kanske sätts vi på prov för att ändras, för att bli starka och goda människor för att väga upp mot de få riktiga skitstövlar som vandrar runt i den här världen, som aldrig verkar få uppleva några som helst konsekvenser för sina gärningar.

Nej, vi är bättre än det där som kallas karma och nästa år är vårt år. Nästa år kommer bli ett bra år.

Earlier I've always wanted to believe in karma. What you sow is what you reap, what goes around comes around. After this year I don't know what to believe in. We were not the only ones going through something tragic. Near and dear ones have suffered different kinds of grief, tough relationships coming to an end, illnesses and deaths. My beautiful friends and family had to endure things that no one deserves. Maybe we are put to a test to change, to become strong and good people to compensate for the few real scumbags walking around this earth, that never seem to have to experience any consequences of their actions.

No, we are better than this thing called karma and next year is our year. Next year will be a good year.

Change

Life

"Each new life,no matter how fragile or brief, forever changes the world.”

Swallows

Svalor

Min farfar älskade att titta på svalor från balkongen. Svalor är något jag alltid förknippat med honom. Min kära farfar som lekte så mycket med mig och hade allt tålamod i världen för mina påhitt. När vi förlorade Emma fick svalorna än mer betydelse för mig. Efter har jag spenderat mycket tid med mina tankar och tittat upp i himlen. Svalorna har dykt upp hela tiden och överallt. De har flygit omkring ovanför mig, dykt ner bredvid mig och det sett ut som om de har hur kul som helst. Jag tror att Emma är med min farfar uppe bland svalorna. Att han tar hand om henne, leker med henne och får henne att skratta som han gjorde med mig. Det värmer mig inombords när svalorna flyger förbi. Det känns som om de alltid är med mig och vill påminna mig om att Emma har det bra. Att jag inte ska oroa mig.

        

  

 

My grandfather loved to watch swallows from the balcony. Swallows are something that I will always associate with him. My dear grandfather who played so much with me and had all the patience in the world for my ideas. When we lost Emma the swallows got an even bigger meaning to me. After, I've spent so much time with my thoughts, just looking up the sky. The swallows emerged everywhere and all the time. They've been flying around above me, taken dives next to me and it looked like they've been having the time of their lives. I believe Emma is with my grandfather among the swallows now. That he is taking care of her, playing with her and making her laugh, just like he did with me. It warms me inside when I see the swallows fly by. It feels like they are always with me and want to remind me that Emma is doing fine. That I shouldn't worry.

Perfect

Vår lilla Emma var perfekt. Det fick vi veta vid vårt besök på sjukhuset i veckan. Innerst inne visste jag det hela tiden. Det var först hjärtskärande att höra, att det inte var något fel på henne. Det gör också väldigt ont för jag kommer så tydligt ihåg hennes sparkar den där dagen på sjukhuset, extra starka, hur hon kämpade för att få vara kvar när min kropp ville annorlunda. Läkaren fick oss dock att se det från den ljusa sidan för framtiden, vi behöver inte oroa oss för att det var någon genetisk rubbning som kanske händer igen.

Däremot kunde de fastställa en infektion i moderkakan som antagligen uppstått för att jag tyst öppnat mig under en tid, antagligen på grund av försvagad livmodertapp till följd av min konisation för ett antal år sen. En sådan infektion leder alltid snabbt till värkar och den utgång som vi hade. Kroppens sätt att skydda sig antar jag. Som tur är finns det något man kan göra åt det. Det var så skönt att höra läkaren vara så säker på att ett cerclage kommer förhindra att samma sak händer nästa gång. Det hjälper inte i sorgen över Emma, men det ger mig hopp och en lyckokänsla att det kommer gå bra för hennes lillebror eller lillasyster. För det kommer vi alltid ha Emma att tacka.

Our little Emma was perfect. That is what they told us at our appointment at the hospital this week. Deep down, I always knew this. At first, it was heartbreaking to hear, that nothing was wrong with her. Also, it hurts so much since I distinctly remember her kicks that day in the hospital, extra strong, how she was fighting to stay when my body wanted something different. The doctor got us to see the silver lining though, that we don't have to worry about some genetic disorder that might occur again.

However, they could determine an infection in the placenta, which probably was caused after opening quietly for some time, most likely due to an incompetent cervix as a result of my conization ten years ago. An infection like that always quickly leads to labor and the outcome we had. The body's way of protecting itself I guess. Luckily, something can be done about this. It was so nice to hear the doctor being certain that a cerclage will prevent the same thing happening next time. It doesn't help in mourning Emma, but it gives me hope and feeling of joy that her little brother or sister will do fine. For that we will always have Emma to thank.

Good Morning!

God morgon! Att tvinga sig upp ur sängen halv sex varje morgon blir lite lättare när man har en sån här utsikt från tåget. Du underbara vackra höst är efterlängtad.

To force yourself out of bed at five thirty every morning becomes a bit easier when you have this view from the train. Beautiful autumn, you are longed for.

Four hours left...

Fyra timmar kvar...

Bellies

Magar
Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör. Överallt ser jag gravidmagar. Så fort jag går utanför dörren är de där. Det känns som att jorden borde bli överbefolkad det här året med tanke på hur många barn som ska födas bara i Innsbruck. Jag blir arg när jag ser alla dessa magar, mer än ledsen. Jag vet att det är en förbjuden tanke, men den går inte att undvika. Jag tycker inte att alla dessa kvinnor förtjänar den lyckan lika mycket som jag. Såklart gör de det och de skulle vara lika förtvivlade om något sådant hände dem, kanske har det till och med gjort det, men tanken poppar upp lika fort och ovälkommet som getingarna på vår terass när vi ska äta frukost i solen. Och de är väldigt svåra att bli av med.

Avundsjuka storlek X-Large, det är vad det är. Avund på att inte längre få vara del av det där underbara sällskapet kvinnor som kan stoltsera med sina magar, som fortfarande ser fram emot ett datum några månader senare, som fortfarande kan känna sparkar där inne och stryka handen över magen som bara gravida kvinnor gör, som slutat oroa sig efter vecka 12 helt ovetandes om vad som kan hända och som kan njuta av sin graviditet.

Annat var det när jag häromdagen såg en höggravid tjej som rökte. Det jag kände då var enbart raseri och en stor lust inom mig att skrika på henne och ge henne en stor örfil. Hur man kan äventyra hälsan på något så hjälplöst och oskyldigt förgår mitt förstånd. Om man vill spela med sin egen hälsa är det en sak, men att röka som gravid ser jag som ytterst omoget, egoistiskt och oetiskt.

Jag saknar min oskuldsfullhet. Jag saknar min mage. Jag saknar Emma.
Ps. Kusin, oroa dig inte, åt din mage gladde jag mig bara =)


It doesn't matter where I am or what I am doing. Everywhere I go, I see pregnancy bellies. As soon as I leave the house, there they are. It feels like earth will get overpopulated this year considering how many children will be born only in Innsbruck. More than sad, I get angry when I see all these bellies. I know it is a forbidden thought, but I can't escape it and I don't think that these women deserve the happiness as much as I do. Of course they do, and they would be equally devastated if something like this happened to them, it might even have, but the thought pops up just as quickly and unwelcome as the wasps on our terrace when we want to have breakfast in the sun. And they are very hard to get rid of. 

Envy size X-large, that is what it's called. Envy of not being part of this wonderful society of women who can flaunt their bellies anymore, who can still look forward to a date a couple of months ahead, who can still fell kicking in there and stroke the belly with the hand as only pregnant women do, who stopped worrying after week 12 unaware of what can actually happen and who can enjoy their pregnancy.

The other day it was different. I saw a pregnant girl smoking and what I felt at that moment was solely rage and a big urge to scream at her and give her a huge slap on the face. How one can jeopardize the health of something so helpless and innocent is beyond my comprehension. To gamble with your own health is one thing, but to smoke while pregnant I find utterly immature, egoistic and unethical.

I miss my innocence. I miss my belly. I miss Emma.

From another perspective

Ur en annan synvinkel

From Half of a Yellow Sun by Chimamanda Ngozi Adichie

"Grief was the celebration of love, those who could feel real grief were lucky to have loved."

Stress free

Jag försöker verkligen att ha så lite stress i mitt liv som möjligt för tillfället. Jag vill må bra i kropp och själ, men det är något jag aktivt måste sträva efter och jobba på. Att känna att jag inte har en massa måsten bara för att jag intalar mig det eller att man "borde för att". Man borde åka och bada för att det är sol, man ligga i solen för att bli brun, man borde gå upp tidigare för att utnyttja dagen, man borde göra något speciellt för att man är ledig mer än bara två dagar.

Min fyradagarsledighet har precis kommit till ända, och jag har verkligen njutit, utan planer, utan måsten. Jag har kramats och myst med Matti, jag har läst böcker i skuggan (så underbart det är i skuggan!) på terassen, tagit promenader längs Inn och jag har sovit underbart länge utan att få dåligt samvete. I lördags blev det en cykeltur med Maria och Lily och lek med Lily i sanden. Det verkade som om hon aldrig sett sand förut, så himla roligt att se hur tokig och glad hon blev av att leka där. Maten i helgen har varit mexikansk, mexikansk och mexikansk. Matti ville experimentera och se om han kunde fa till de smaker som han minns från Mexiko. Jag kan inte avgöra om han lyckades, men det var utsökt och jag skulle kunna äta det i flera dagar till. Jag undrar dock om inte min mage skulle säga ifrån då...Helgen avslutades med oväder utomhus och mys i soffan inomhus. Stressfri. 

I am really trying to allow as little stress as possible in my life at the moment. I want both my body and soul to feel good, but it is something I have to struggle with to achieve. A stress free life. To not have the feeling that I have to do this or that. I should go swimming because it is sunny outdoors, I should lie in the sun to get a tan, I should get up earlier to take advantage of the whole day, I should do something "special" when I have more than two days off.

My four days weekend just came to an end and I have really enjoyed it, without any plans or musts. I've been hugging and snuggling Matti, I've read books in the shade (how wonderful it is the shade!) on the terrace, I've taken walks along Inn and I've slept wonderfully long without a bad conscience. On Saturday I went on a bike ride with Maria and Lily and played with Lily in the sand. Seems like she's never seen sand before, she got so happy and crazy. So much fun to watch! The food this weekend was mexican, mexican and mexican. Matti wanted to experiment and see if he could achieve all those flavours he misses from living in Mexico. I can't tell if he succeeded or not, but it was delicious and I could eat it for days on end. I just don't know if my stomach would agree... The weekend ended with a thunder storm outdoors and cuddle on the sofa indoors. Stress free.

En man som heter Ove

Har precis läst ut boken "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Vilket litet guldkorn. En bok som man helt kan förlora sig i och får en att glömma världen utanför. En lättskriven bok som är så rörande att jag grät, så rolig att jag skrattade högt för mig själv, som jag önskar att jag inte redan läst. Den får mig att önska att jag kände en tjurig gammal gubbe som Ove (jag känner "tyvärr" bara goa gamla gubbar). Snälla läs den!

I just finished reading this book. What a precious little thing. A book that you can completely lose yourself in and make you forget that there is a world outside. One so touching it brought me to tears, so funny it made me laugh out loud, one that I wish I haven't already read. A book that makes me wish I knew an old grumpy man like Ove ("unfortunately" I only know nice old men). Please read it (once it has been translated)!

Last Day at Work

Idag skulle ha varit min sista dag på jobbet. Istället flög den bara förbi som vilken annan jobbdag som helst. Det är konstigt vilken annorlunda situation jag befinner mig i jämfört med hur det skulle varit. Det är otroligt ledsamt, och jag försöker istället tänka på allt jag har att vara tacksam över idag så att greppet runt mitt hjärta släpper efter för en stund. Jag är tacksam för att jag har en fyradagars helg framför mig, för att den underbara man som jag älskar står och lagar ljuvlig mat åt mig i köket, för att jag ska träffa mina söta vänner för ett glas vin om ett tag och för alla vänner jag inte träffar idag men som ändå är de finaste man kan önska sig. Tacksam för att jag läser en rörande och rolig bok, för att jag precis fick ett kärleksfullt sms av min mormor och morfar, för att min bror är den otroliga person han är och för att jag vet att min mamma och pappa hemma tänker på mig idag som alla andra dagar. Tacksam för att jag, trots allt det sorgliga, ändå känner kärlek och lycka över mycket annat. 

Today was supposed to have been my last day at work. Instead it just passed like any other work day. Strange, the situation I am in now compared to how it should have been. It is incredibly sad, and instead I am trying to think of all the things I am grateful for, to ease the weight in my heart for a while. I am grateful for having a four day weekend in front of me, for the wonderful man I love  cooking me a delicious meal in the kitchen right now, for the fact that I am meeting up with my sweet friends for a glass of wine in a while and for all the friends that I am not meeting today but still are the best one could ever wish for. Grateful for reading a moving and funny book, for just receiving a very loving text from my grandparents, for my brother being the great person he is and for knowing that my mom and dad are thinking of me today like every other day. Grateful, because despite the bad things that have happened, I still feel love and joy about a lot of things in life.

The Perseids

I helgen åkte vi upp till hütten för att titta på stjärnfall, eller rättare sagt perseiderna, som är ett meteorregn med störst aktivitet under den här tiden i augusti varje år. Förra året tajmade vi in det av en slump, men det var så underbart så vi ville absolut inte missa det i år. Det är en alldeles speciell känsla att vara uppe på berget under den tiden, att inte höra några andra människor runt omkring och ligga under bar himmel med ett täcke och se stjärnfall efter stjärnfall. Låt oss hoppas att några av mina önskningar slår in det här året också.

This weekend we went up to the hut to watch shooting stars, or more correctly the meteor shower called the Perseids. Last year we caught it by chance, but since it was so amazing we didn't want to miss it this year either. It is a really special feeling to be up on the mountain during this time, to not hear any other people around, lie under the sky with a duvet, and watch star after star falling in the sky. Let's hope some of my wishes come true this year as well.

Rain

Som jag har väntat. En mulen dag med regn. Det var evigheter sen det inträffade. Det var nog före. Det har varit veckor av sol och hetta, precis som en sommar ska vara, men idag känns det äntligen som att jag kan andas igen. En kväll utan måsten, utan att behöva vara utomhus och utnyttja tiden. Den här kvällen är bara min; min, regnets, åskans och soffans. Vilken lycka lite regn kan ge ibland.

I've been waiting for so long. An overcast day with rain. It's been forever, probably last time it occurred was before. It's been weeks of sun and heat, exactly like a summer is supposed to be, but today I finally feel like I can breath again. An evening without any musts, without having to be outside not to waste any time. This evening is only mine; mine, the rain's, the thunder's and the sofa's. How amazing that a little rain can bring such joy sometimes.

A regular Day

Jag tror inte riktigt att jag vet vad en vanlig dag är längre. Även om jag numera är tillbaka i rutinen med vad det innebär att gå till jobbet, träffa vänner och se fram emot och njuta av helgen och så vidare, så känns inte en enda dag som en vanlig dag.

Varje dag är ännu en dag efter att vi förlorade Emma, en dag längre bort från ögonblicket då vi fick träffa henne och säga farväl till henne, varje dag är en dag närmare att få reda på alla provsvar, att kunna försöka igen och varje dag tänker jag på vad som borde varit - just den dagen. Just idag.

Kanske är det just därför det känns så. Som att det ligger en tunn slöja över mig som blockerar känslor och intryck både utåt och inåt. Just idag skulle jag ha haft en underbart stor, fin och rund mage (som antagligen också hade irriterat mig i många avseenden i 40-gradig värme), jag skulle ha känt henne sparka därinne och planerat för Oktober. Just idag skulle jag fortfarande ha varit gravid. Kanske kan jag uppleva en vanlig dag först efter 24:e Oktober, kanske tidigare, kanske senare. Under tiden så är varje dag i vardagens rutin, en alldeles speciell dag för mig.

I don't think I know what a regular day is anymore. Even back in the routine of every day life, with going back to work, meeting friends, looking forward to and enjoying the weekend and so on, not a single day feels like a regular day. 

Every day is a day further away from the day we lost Emma, a day further away from the moment we met her and said our good-byes to her, every day is a day closer to getting all the test results, to be able to try again, and every day I think about what should have been - exactly that day. Today.

Perhaps that is why I feel that way. Like a thin veil hovers over me and is blocking both incoming and outgoing feelings and impressions. Today I was supposed to have a big, beautiful, and round belly (which probably also would have been quite bothersome in 40 degrees heat), I was supposed to have felt Emma kick in there and have planned for October. Today I was supposed to still be pregnant. Maybe I will experience a regular day after October 24th, maybe earlier, maybe later. Meanwhile, every single day in my every day life is a special day to me.

Therapy

kan komma i många former. Och en av de bästa kallas Lily. Under en dag med henne finns det inte plats för några ledsamma och deprimerande tankar. Har man inte egna barn för att hålla igång en så får man låna från sina vänner. Ett leende och mitt hjärta fylls av lycka.

Therapy can come in many forms. One of the best ones is called Lily. During a day with her there simply is no room for sad or depressing thoughts. If you don't have kids of your own, you have to borrow from your friends. One smile and my heart fills with joy.

It's called a miscarriage

Det kallas ett Missfall
Missfall är ett ord som man absolut inte vill höra när man är gravid. Även om man hört att det skulle vara ganska vanligt så är det ju inget som händer mig!

Jag var ganska orolig innan jag kom förbi den magiska gränsen, 12 veckor, men sedan skulle ju allt bara gå bra. Jag passerade halvtid och det fanns inte en tanke på att något skulle kunna gå dåligt så sent. Inte något annat än foglossning och andra diverse graviditetskrämpor.

På söndagen i vecka 21 tog vi magfoto som vi gjorde varje söndag. Magen hade blivit så himla fin efter en växtspurt under min semester. Jag kände mig otroligt vacker och älskade min runda mage. Två dagar senare var den borta. Kramper och blödningar, en livmodertapp som öppnat sig, sammandragningar som inte lugnade ner sig, timmar av värkar, sprutor av morfin och en förlossning. Det var så jag fick sent "missfall".

Jag hatar det ordet. Som Malin Wollin beskrev så bra i sin intervju i Mama när en liknande sak hände henne: mitt barn som dog var inget missfall. Här i Österrike gör man skillnad på missfall och ett för tidigt fött barn genom vikten på barnet. Om det väger under 500 gram är det alltså ett missfall. Men vår dotter var i allra högsta grad ett barn som vi förlorade. Jag älskade henne från första stund och jag saknar henne varje dag. Vi höll henne i våra armar, pussade henne och pratade med henne. Hon var så söt och vacker. Det var vår dotter.

Därför gör det så ont i mig när jag av någon anledning måste säga att jag fick missfall, det förringar betydelsen av Emma. Jag förlorade ett barn, min dotter. Jag blev mamma till ett änglabarn och de känslor det för med sig ryms inte i det där hemska ordet.

Sista bilden på magen
Last picture of the Belly

A word you do not want to hear when you're pregnant. And never did I think it would happen to me, as one always thinks. Before passing the magical 12 weeks I was a little worried, but after passing half time I enjoyed my beautiful belly so much and relaxed. On Sunday in week 21, as usual on Sundays, we took the weekly pic of the growing belly. Two days later, it was gone.

Cramps, bleedings, an open cervix, hours of labour and morfin shots and finally giving birth. That was my version of a  late "miscarriage".

I've come to hate this word. It belittles everything that we went through. Giving birth to a beautiful daughter, loving her from the first moment, holding her in our arms, kissing her and talking to her, all these experiences are diminished by that little word. I became a mother, we became parents and I miss Emma every day.

We lost a child.