Back

Tillbaka
Efter en underbar tid i Gran Canaria är vi tillbaka i ett regnigt Innsbruck. Det var så kul att få överraska mina föräldrar och få tillbringa en hel vecka med dem och min bror. Efter mycket slöande vid poolen, bad i Atlanten vid soluppgången, utsökta middagar och mycket kärlek mår min själ bättre. Ett hav av bilder kommer senare, nu är det dags att kolla finalerna av Dexter och Breaking Bad med frukost i soffan medan regnet smattrar mot fönstrena.

After a wonderful time in Gran Canaria we are back in a rainy Innsbruck. It was so much fun surprising my parents and to spend a whole week with them and my brother. After a lot of laziness by the pool, swimming in the Atlantic at sunrise, delicious dinners and loads of love my soul feels better. An ocean of pictures will come later, now it's time to watch the finales of Dexter and Breaking Bad with breakfast in the sofa while listening to the sound of rain on the windows.

Sunset view from our terrace every night

Poolside laziness

Pappa 60 år / Dad's 60th

Grattis på födelsedan älskade far! 

Idag fyller du, min underbara unga pappa, 60 år, och jag är så glad att jag får fira den tillsammans med dig och inte bara säga grattis via ett samtal från Innsbruck. Älskade pappa, du betyder så mycket för mig. Tack för allt du gjort under hela mitt liv, för att du är den du är och gjort mig till den jag är. Du är min idol och jag älskar dig så det gör ont. 

Puss o Klapp o Kram

Dottern

Happy birthday my beloved father!

Today you, my wonderful young dad, are turning 60, and I am so happy to be able to celebrate it together with you and not only saying happy birthday via a phone call from Innsbruck. Dear dad, you mean so much to me. Thanks for everything you've done my whole life, for being who you are and for making me the person I am. You are my idol and I love you so much it hurts.

Kisses and hugs

The Daughter

 

Finally

Äntligen
Äntligen är det dags! Det här är ett tidsinställt inlägg för sedan igår är jag och Matti på Gran Canaria och väntar på att min familj också ska anlända. Egentligen var det planerat att vi skulle komma med på den här resan för att fira pappas 60-årsdag, men när jag blev gravid var vi tvungna att avboka den då det skulle vara för sent i graviditeten för att flyga. Sen blev det som det blev, och hösten som låg framför oss var bara lång, mörk och tom. Då fick min underbara pojkvän idén att vi kunde åka trots allt, inget hindrade oss nu. Samma kväll bokade jag flyg och hotell. Det var mer än två månader sen. Mina föräldrar har inte vetat något. Min bror har varit med på den här hemligheten från början och både han och jag har fått kämpa med att inte försäga oss.  Det har varit en lång väntan och jag har längtat ihjäl mig. När det här inlägget läggs upp så har pappa och mamma fått en stor överraskning och hundra kramar. Dags att njuta av en veckas semester tillsammans!

Finally it's time! This is a scheduled post, because since yesterday Matti and I are at Gran Canaria waiting for my family to arrive. It was actually planned for us to come on this trip to celebrate my dad's 60th birthday, but when I got pregnant we had to cancel it, since it would have been to late in the pregnancy to be allowed to fly. Then things turned out the way they did, and the autumn coming up was just long, dark and empty. Then my wonderful boyfriend got the idea that we could go anyway, nothing was stopping us now. The same night I booked flight and hotel. That was more than two months ago. My parents have not known about it. My brother has been in on it since the beginning, and both of us have had to struggle a bit to not spill the secret. It's been a long wait and I've been dying for this day to come. When this post is being published, my mom and dad have will have had a huge surprise and gotten loads of hugs. Time to enjoy a week of holiday together!

I am trying

                     

Jag försöker

Jag försöker vara stark. Jag är starkare än jag någonsin varit i mitt liv. Men gud så svårt det är ibland. Speciellt när hela ens kropp påminner en om vad som har hänt genom att bestämma sig för att alla tankar man har inte bara ska cirkulera i huvudet och kännas i hjärtat utan också yttra sig som fysisk smärta. Ifall jag skulle råka lyckas skingra tankarna för en stund, så kan alltid magen se till att jag inte glömmer. Tack kroppen för den här alarmfunktionen, men jag skulle gärna ha lite sovmorgon ibland.

I am trying yo be strong. I am stronger than I've ever been in my life. But god it is hard sometimes. Especially when your whole body reminds you of what happened by deciding that all the thoughts are not only going around in circles in the head or being felt in the heart, but also express itself as physical pain. If my thoughts happened to clear up for a while, my stomach can always make sure I don't forget. Thank you body for this function, but I would love to sleep in once in a while. 

Vila i frid, Kristian Gidlund

Igår avled Kristian Gidlund i cancer som han kämpat mot länge. Jag hörde först om Kristian när jag lyssnade till hans sommarprat i somras. Det var så vackert och samtidigt ledsamt och om ni inte redan lyssnat på det gör det här. När han läste upp brevet han skrivit till sitt ofödda barn strömmade tårarna på mig. Jag lyssnade på det strax efter att vi förlorat Emma och hjärtat värkte av hans ord och bilderna jag såg framför mig till följd av dem. Jag hoppas att han, liksom Emma, har kommit till ett bättre ställe, där inga barn eller unga människor måste må dåligt och dö. Vila i frid.

It doesn't make any sense to translate this post into English. A Translation can't make the words justice...

"Till mitt barn i drömmarna 

Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.

Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.

Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.

Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.

   Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.

Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.

   Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.

Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.

När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.

Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.

Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns"

  

av Kristian Gidlund (http://ikroppenmin.blogspot.com/2012/10/till-mitt-barn-i-drommarna.html)

Adult

Vuxen

Jag känner mig så vuxen idag. Hösten är verkligen här, det spöregnar och är kallt. Jag cyklar till och från tåget. I regnkläder! Det fanns en tid när jag aldrig skulle ha tagit på mig regnkläder för det är ju för barn, eller hur? Men gud så skönt det är att inte cykla med paraply och ändå komma till jobbet torr. Torr och vuxen.

I feel like such an adult today. Autumn is really here, it's raining cats and dogs and it's cold. I going by bike to and from the train. In rainwear! There was a time when I would never have worn rainwear, it's for kids right? But my god is it nice not to bike with an umbrella and still get to work dry. Dry and adult.

A little Moment of Joy

En liten stund av lycka
Jag fick ett paket på posten idag. Från min kära mamma som ville att jag skulle bli glad. Det blev jag. Ett underbart litet paket fyllt med massa smått och gott. Som en liten julafton en regnig septemberdag. Tack mamma!

I got a parcel in the mail today. From my dear mom who wanted me to feel happy. And I did. A wonderful little package filled with all different kind of things. Like a little Christmas on a rainy September day. Thank you mom!

Staying Strong

Att vara stark
Det finns fortfarande tillfällen när jag undrar om det här verkligen har hänt mig, eller om det bara är en dålig dröm. Jag skulle så gärna vakna upp ur den om jag kunde. Det är klart att man blir stark av en sån här sak, och det sägs ju att man inte vet hur stark man är förrän det är enda alternativet man har. Det är sant, men ingen ska behöva vara så här stark. 

I veckan var jag på ännu en undersökning på sjukhuset. De gjorde en ultraljudsundersökning med kontrastmedel i livmoder och äggledare. Under det besöket fick jag veta att: jag måste äta extra sköldkörtelhormon, en av mina äggledare har möjligtvis inte fri passage, jag har en skiljevägg i livmodern som läkaren trodde var troligaste orsaken till att jag öppnade mig och vi förlorade Emma då väggen gjorde att hon inte fick plats när hon växte, den här väggen måste opereras bort och efter operationen måste vi vänta sex månader innan vi försöker igen. Det känns som lite för mycket information för en dag. Även om det är skönt att få veta att detta antagligen var anledningen och att man med ett enkelt ingrepp kan förhindra att det händer igen, så är det tungt när det känns som att det aldrig tar slut.

Att behöva vänta i sex månader känns som en evighet när längtan redan är så stor, speciellt när jag senare på kvällen fick veta att två bekanta här är gravida. Medan jag måste gå igenom operation, läka och sörja kommer de känna lycka, se sina magar växa och känna sina barn sparka, saker som jag saknar varje dag. Medan vi fortfarande väntar på att få försöka igen kommer de redan ha sina barn i sin famn.

Trots det är vi fast beslutna att göra det bästa av det här halvåret även om det känns tufft just nu. Och kanske är det bra att storasyster får ytterliggare ett halvår som bara är hennes. Ingen operation och inget halvår kommer ge oss henne tillbaka, men det kan bli Emmas tid med oss även om hon inte är här. Och en tid att fortsätta vara stark.

There are still moments when I wonder if this has really happened to me, or if it's just a bad dream. I would desperately want to wake up from it if I only could. Of course you get strong from something like this, and there's the saying that you never know how strong you are until being strong is your only choice. It is true, but no one is supposed to have to be this strong.

This week I was at yet another examination at the hospital. They performed an ultrasound with dye in the uterus and fallopian tubes. During this visit they told me: I have to take supplemental thyroid hormone, one of my fallopian tubes might have a blockage, I have a wall in the uterus which the doctor thinks is the most probable cause of my cervix opening and us losing Emma since the wall limited the space for her to grow in, this wall has to be surgically removed and after the surgery we have to wait six months before we try again. It feels like a bit too much information for one day. Even though it feels good to know that this probably was the cause and that it can be prevented with a simple procedure it still feels tough that things just never end.

To have to wait for six months feels like an eternity when the longing is so strong, especially since I later that evening found out that two friends here are pregnant. While I have to go through surgery, heal and mourn, they will feel happiness, watch their bellies grow and feel their babies kick, things I miss every single day. While we are still waiting to try again, they will already have their babies in their arms.

Despite this we are determined to make the best out of this half of a year even if it feels tough right now. And perhaps it is a good thing that big sister gets another six months that are only hers. No surgery and no six months will give us her back, but it can be Emma's time with us even if she is not here. And a time to continue staying strong.

Snow

Snö
Vädret i Innsbruck förändras lika snabbt som min sinnestämning för tillfället...

The weather in Innsbruck changes just as quickly as my mood at the moment...

Dear Emma

Älskade Emma
Älskade Emma, idag är det tre månader sen du var tvungen att lämna oss. Mitt lilla lejon, min lilla kämpe. Jag saknar dig ofantligt mycket och undrar över vem du skulle blivit och hur du skulle sett ut. Du fick mitt hjärta att växa, och lämnade en plats i det som för alltid kommer vara din. En plats fylld med sorg över det som inte blev, men också med de fina minnen som vi hann skapa under den tid vi fick tillsammans. Älskade Emma, mina ord kan inte beskriva alla de känslor jag har för dig, du är det bästa som har hänt mig.

Puss o klapp o kram,

Mamma

Dear Emma, today it's three months since you had to leave us. My little lion, my little fighter. I miss you immensely and I wonder who you would have been and what you would have looked like. You made my heart grow, and left a place in it that will forever be yours. A place filled with grief over what never was, but also with the beautiful memories we created during our time together. Dear Emma,  my words can't describe all the feelings I have for you, you are the best thing that has ever happened to me.

Kisses and hugs,
Mom

Relieved

Lättad
Den här veckan var jag på terapi igen. Det var ett tag sen sist och efter förra veckan behövdes det verkligen. Jag kände min sorg och längtan så starkt, som fysisk smärta. Efter en timme i terapi har trycket på bröstet och greppet runt mitt hjärta minskat. Jag har lyckats befria mig från en del av den negativa energin jag bar inom mig. Man blir utmattad av en timmes intensiv känsloanstormning, men det känns som om jag kan ta djupa andetag igen. Jag har kommit upp till ytan igen.

This week I was at therapy again. It was a while since last time and after last week it was badly needed. I felt my grief and longing so strongly, as physical pain. After an hour of therapy the pressure on my chest and the grip around my heart have lessened. I have been able to free myself from some of the negative energy I kept inside. You get exhausted by an hour of intense emotional release, but it feels like I can take deep breaths again. I've reached the surface again.

A Weekend at the Mountain

En helg på berget
Nåja, vad är väl en helg på berget? Den kan ju vara fruktansvärt långtråkig, trist...och alldeles, alldeles underbar...

Vi har tillbringat en välbehövlig helg uppe i vår lilla stuga. Oumbärligt för kropp och själ. En bild säger mer än tusen ord så nedan är ett axplock av mina upplevelser under två underbara dagar.

Oh, well. What's a weekend at the hut? After all, I suppose it would be frightfully dull, and-and-and boring, and-and completely...Completely wonderful...

We've just spent a badly needed weekend up at our little cabin. Essential for body and soul. A picture speaks louder than words so below is a small selection of my impressions from two wonderful days.

Quote of the Day

Dagens Citat

A Break

Efter en känslomässigt ganska jobbig vecka blir två nätter uppe i hütten det perfekta sättet att tillbringa helgen på. Där uppe får man en paus från allt. Man har tid att bara vara och tanka energi från den varma men friska höstluften. Jag längtar.

After an emotionally quite tough week, two nights up at the hut is the perfect way of spending the wekend. Up there you get a break from everything. You have time to just be and refuel on energy from the warm yet fresh autumn air. I can't wait.

Här sitter jag om två timmar
This is where I'll be in two hours

Quote of the Day

Dagens Citat

Grattis Carro!!!

Idag fyller en av mina bästa och äldsta vänner år. 

Carro, jag hoppas att Johan och Sigrid gav dig en underbar födelsedag precis som du förtjänar. Tack för att du finns och alltid är den du är. Hoppas jag får ge dig en riktig kram snart, fina du.

1000 oriktiga kramar från Österrike

Today is the birthday of one of my best and oldest friends. 

Carro, I hope Johan and Sigrid gave you a wonderful day, just like you deserve. Thank you for being there and always being who you are. I hope I get to give you a real hug soon sweetie.

1000 non real hugs from Austria

Two steps forward, and one back

Två steg fram, och ett tillbaka
Idag hade jag lust att skriva något upplyftande eftersom jag har känt mig ganska normal de senaste dagarna. Så blev det inte. Hela dagen har jag varit omotiverad, ointresserad och trött. När jag kom hem var det plötsligt där. Gråtanfallet som jag inte har haft på relativt länge. Det är otroligt med vilken kraft det kan komma utan att man förväntar sig det. På ett sätt är det jobbigt eftersom jag blir påmind om det fina som inte finns hos mig längre. Men samtidigt är det skönt. Jag vet ju att det är "helt normalt" och jag mår egentligen inte sämre för att jag gråter. Det är bara att det syns på utsidan (i form av en rinnande näsa och svullna ögon). Ibland måste känslorna ventileras på ett annat sätt än ord för att kunna släppa lite på den tunga vikten på insidan. Då väljer jag mycket hellre en stor ful gråt än att vara arg. Jag är inte bra på att vara arg. 

Sakta men säkert blir det bättre. Som de där danserna man lärde sig i skolan. Två steg fram, och ett tillbaka.

Today I felt like writing something positive, since I've felt relatively normal the last couple of days. That didn't happen. All day I was demotivated, uninterested and tired. I got home, and suddenly there it was. The crying spell I didn't have for quite some time. It is amazing, the force with which it can come when one doesn't expect it. In a way it is tough, since I get reminded of the beauty that is no longer with me. On the other hand, it feels good. I know it is "completely normal" and I don't really feel worse because I cry. It just shows on the outside (in the form of a runny nose and puffy eyes). Sometimes the feelings have to be ventilated in another way than the spoken word to be able to let go of the some of the weight inside. Then I much rather choose a big ugly cry than being angry. I am no good at being angry.

Slowly it is getting better. Like those dances you learned in school. Two steps forward, and one back.

Quote of the Day

Dagens Citat

A father

En pappa
Han blev också en förälder den där dagen. En pappa. Lika mycket som jag, förlorade han ett barn. Ändå har det varit svårt för många att förstå att han också är ledsen och sörjer. Att han kanske reagerar annorlunda, är nere eller har mindre tålamod än innan. Jag blir så glad varje gång någon frågar inte bara hur jag, men även hur han mår, för då vet jag vet att de förstår. Jag vill att de ska förstå. I och med den här tragedin har vi lärt känna varandra mer än någonsin förr. Jag har lärt känna en otroligt vacker man. En som jag inte hade klarat mig igenom det här utan, utan att dela upplevelsen. Inte utan hans kramar, hans tröstande ord, hans förståelse och hans beskyddande mot omvärlden som kändes så stor och skrämmande.

Jag är så otroligt tacksam för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig.

He also became a parent that day. A father. Just like me, he lost a child. Yet, it has been hard for a lot of people to understand that he is also sad and mourning. That he might react differently, feel down or have less patience than before. I am so glad every time somebody asks not only how I, but also how he is feeling, because then I know they understand. I want them to understand. With this tragedy, we got to know each other like never before. I've gotten to know an incredibly beautiful man. One that I would not have made this through without, without sharing the experience. Not without his hugs, his comforting words, his understanding, and his protection against the surrounding world that seemed so big and frightening.

I am so incredibly grateful to have you in my life. I love you.

A father's grief



 It must be very difficult

To be a man in grief,

Since "men don't cry"

and "men are strong"

No tears can bring relief.

It must be very difficult

To stand up to the test,

And field the calls and visitors

So she can get some rest.

They always ask if she's all right

And what she's going through.

But seldom take his hand and ask,

"My friend, but how are you?"

He hears her crying in the night

And thinks his heart will break.

He dries her tears and comforts her,

But "stays strong" for her sake.

It must be very difficult

To start each day anew.

And try to be so very brave-

He lost his baby too.

by Eileen Knight Hagemeister 

  

Normal weekend

Jag har faktiskt haft en normal helg. Det känns som den första som jag inte behövt göra något speciellt, inga tvång utan bara tagit dagen som den kommit utan att behöva vara ledsen hela tiden. Som en vanlig helg när tiden bara går utan att man tänker på det. Det är konstigt hur humöret kan ändras så snabbt från i fredags morse, men vänner omkring mig och längre bort har varit glada, och det gör mig glad. Men...såklart jag skulle vara ännu gladare om det bara var lördag idag. Helgen är ljuvlig.

Actually I had a normal weekend. It feels like the first one where I did not have to do anything special, no musts. I just took the day as it came without having to be sad all the time. Like a normal weekend where time just passes by without one thinking about it. It's strange how quickly the mood can change from Friday morning, but friends around me and further away have been happy, and that makes me happy too. But...of course I would be happier it it were only Saturday today. The weekend is lovely.

Quote of the Day

Dagens Citat