Emma

Det här är berättelsen om Emma. Den startade i början av 2013 med en otrolig trötthet. En trötthet som jag antog var på grund av vintern och mörkret. Jag fick även en konstig kortlivad maginfluensa, som antagligen inte var det. Någon vecka efter den här "influensan" började jag ana något. Jag var inte sen än, men det vara bara något som kändes annorlunda. Den 6 mars förändrades våra liv för alltid. Jag skulle åka till München och träffa min mamma dagen efter och ville inte fundera och undra medan jag var där. Vi tog ett graviditetstest som var positivt och var i chock! Även om det inte var planerat just då var det en väldigt glad chock.

Nästa överraskning kom när jag var i München med min mamma. Jag mådde jättedåligt under natten med en konstig värk i mage och rygg. Vid frukosten dagen efter vitnade det även framför ögonen, jag höll på att svimma och mådde plötsligt jättedåligt. Vi tog en taxi till sjukhuset för att kolla att allt var som det ska och att det inte var utomkveds. Vid ultraljudet där jag fick se Emma för första gången, en liten klump med ett tickande hjärta. Jag fick också veta att jag inte var i vecka 5-6 som vi trodde, utan redan i vecka 8. Ingen har riktigt förstått hur det gick till. Hon var helt enkelt vårt lilla mirakel från första början.

//This is Emma's story. It started at the beginning of 2013 with an incredible tiredness. A tiredness that I assumed was there because of the winter and darkness. I also had a very short lived stomach flu, which probably wasn't a flu at all. A couple of days after this "flu" I started to suspect something. I wasn't late yet, but something simply felt different. The 6th of March our lives changed forever. I was going to meet my mom in Munich the day after and didn't want to wonder about it when I was there. We took a pregnancy test that was positive and were in shock! Even if it wasn't planned at this moment it was a very happy shock.
The next surprise came when I was in Munich with my mom. I felt really bad during the night with a weird pain in my back and stomach. At breakfast the day after I felt really dizzy, everything went white and suddenly I felt really bad. We took a taxi to the hospital to check that everything was ok and that it wasn't an ectopic pregnancy. At the ultrasound examination I get to see Emma for the first time, a little blob with a beating heart. I also found out that I was not at week 5-6 as we thought, but already at week 8. Nobody has really understood how it happened. She was simply our little miracle from the very beginning.

Förutom tröttheten och en överkomlig foglossning mådde jag riktigt bra under graviditeten (eller har jag kanske glömt av det dåliga så här i efterhand?). Veckorna gick och vi åkte på semester till Istanbul. Det kanske inte var den bästa destinationen att åka till som gravid. Mycket promenerande, värme, oskön säng och framförallt lukt av lammkebab överallt gjorde inte resan till en dans på rosor. Men det var i Istanbul som Emma sa hej på riktigt första gången. Vi var iväg på en båttur till en fästning, och efter mycket klättrande satte jag mig ner för att vila. Det var då jag kände det, henne, ett svagt litet sprattlande, som en liten fjäril. Den där känslan som jag saknar så otroligt mycket, som jag kände veckor efter att vi förlorat Emma, som att min mage skrek efter att något fattas. Fantomsparkar. Jag blev riktigt förvånad, att känna sparkar i vecka 15 är inte jättevanligt med förstföderskor, men jag var säker på att det var hon.

//Apart from the tiredness and a reasonable back ache I felt really good during the pregnancy (or did I forget the bad parts already?). The weeks went by and we went on a trip to Istanbul. Perhaps not the best destination being pregnant. A lot of walking, heat, uncomfortable bed and above all the smell of lamb kebab everywhere was not a walk in the park. But it was in Istanbul that Emma said hello for the first time. We were on a boat tour and stopped at a fortress. After a lot of climbing I sat down to rest and that's when I felt it, her, a little flutter, like a little butterfly. That feeling what I've been missing so much, that I felt weeks after we lost Emma, like my belly cried for something that was missing. Phantom kicks. I was really surprised, to feel kicks already at week 15 is not so common for first timers, but I was sure it was her.

                         Här kände jag Emma sparka för första gången.  

This is where I felt Emma kick for the first time.

Efter att vi kommit hem så var det snart dags för ultraljud igen. Vår läkare frågade om vi ville veta vad det var, och det ville vi. Vi kände att överraskningen är lika stor då som senare. Jag hade hela tiden känslan att det var en kille, medan Matti trodde tjej. Namn hade vi bara ett. Och det var en liten Emma! Att få veta att det var en liten flicka vi väntade var helt otroligt. Det blev så mycket mer verkligt direkt. Det var inte bara en bild på ett ultraljud, det var vår dotter. Vår underbara fina dotter som såg ut som ett litet lejon på ultraljudet när läkaren försökte visa oss hennes hjärna och förklara hur fin den var. Det gjorde pappa väldigt stolt.

//After we got home it was time for another ultrasound. Our physician asked us if we wanted to know what it was, and we did. We felt the surprise was just as big now as later. I always had the feeling it was a boy, whereas Matti thought a girl. We only had one name. And it was a little Emma! To find out it was a girl was incredible. It became so much more real. It wasn't just a picture on an ultrasound, it was our daughter. Our wonderful pretty daughter that looked like a lion on the sonogram when the physician tried to show us her brain and explain how beautiful it was. It made daddy very proud. 

Det är en tjej! It's a girl!

Snart efter detta åkte jag hem till Sverige och tillbringade en underbar vecka med min familj och kära vänner. Visade min mage och kände mig otroligt vacker när den växte. Jag inhandlade en massa gulliga babykläder och gick igenom mina, min mammas och mormors barnkläder för att se vilka Emma kunde använda i framtiden. Livet kändes helt underbart, det här skulle bli det bästa året i mitt liv.

Soon after this I went home to Sweden to spend a lovely week with my family and dear friends. I showed off my belly and felt stunning as it was growing. I bought a lot of cute  baby clothes and went through mine, my mom's and my grandmother's old clothes to see what Emma could use in the future. Life felt absolutely tremendous, this was going to be the best year of my life.

Sverige vecka 20. Sweden week 20.

  

Början av vecka 21. Beginning of week 21

Innan vi åkte till Istanbul sa vår läkare under ultraljudet att Emma ligger med fötterna neråt och sparkar på livmoderhalsen, så det kan hända att jag känner av det. Under de följande veckorna kände jag av kramper då och då men som slutade när jag lutade mig åt vänster sida. Eftersom jag väntat mig detta efter det hon sa var det inget jag oroade mig för och man vill ju inte vara paranoid. Måndagen den 10 juni när jag kom hem från jobbet ville krampen inte ge med sig. Jag la mig ner för att vila bort dem. Försökte spela hip hop låtar för att Emma skulle lära sig tycka om mammas favoriter så vi kunde dansa ihop till dem senare. Hon sparkade för fullt så jag satte på "She is so beautiful" med Mike Scott istället. Hon lugnade ner sig och efter den dagen är det för alltid Emmas låt. Kramperna gav dock inte med sig och när det sedan kom blod när jag gick på toaletten fick jag panik, ringde Matti och vi gick direkt till sjukhuset.

//Before going to Istanbul our physician told us that Emma was lying with her feet down and kicking at the cervix, and it might happen I feel it. During the following weeks I felt some cramps from time to time, but they always stopped when I shifted the weight to my left side. Since I had expected this I did not worry and one doesn't want to be paranoid. On Monday the 10th of June the when I got home from work the cramps wouldn't stop. I lay down to rest and wait for them to go away. Tried to play Emma some hip hop songs so she would learn to like mommy's favourites so that we could dance to them later on. She was kicking so much, so instead I put on "She is so beautiful" with Mike Scott instead. The cramps didn't give in though, and when there was blood as I went to the bathroom I panicked, called Matti and we went straight to the hospital.

Sista fotot på magen 10 juni

Last photo of the belly 10th of June

I början verkade det som att allting var ok på sjukhuset. De var inte alls oroliga och på ultraljudet mådde Emma finfint. Under ett kort ögonblick fick vi även höra hennes hjärtslag för första gången. Sedan gjorde de en undersökning och det märktes att allt inte var ok. Läkaren sa åt mig att sätta mig ner. Som man ser att de på filmer säger till en patient när de ska få ett dödsbesked. Och det var ju vad detta var. Hon sa att jag var 2 cm öppen och måste läggas in för att se om de kan sätta ett akutcerclage. Först var de tvungna att vänta på provsvar för att se att jag inte hade någon infektion och under tiden var jag ordinerad strikt sängläge. Den följande natten var en av de mest skrämmande i hela mitt liv. Matti var hemma, jag visste inte vad som skulle hända. Jag vågade inte röra på mig för kramperna ökade i intensitet så fort jag vände på mig, så jag låg på sidan hela natten och hela min kropp värkte. Jag vågade knappt be om att få kissa efter att de sa att jag absolut inte får krysta det minsta så min blåsa värkte den också. Det var den längsta natten i mitt liv.

//At the beginning in the hospital, everything seemed ok. They were not worried and on the ultrasound Emma was doing just fine. During a short moment we also got to hear her heartbeat for the first time. Then they did an examination and one could tell everything was not as it was supposed to. The physician told me to sit down. Just like they tell a patient in movies when they are about to get a death sentence. And it was pretty much what it was. She said I was 2 cm open and had to be admitted to see if they can put in an emergency cervical cerclage. First they had to find out if I had an infection and meanwhile strict bed rest was prescribed. The following night was one of the most scary of my entire life. Matti was at home, I didn't know what was goint to happen. I didn't dare move because the cramps increased in intensity as soon as I turned, so I lay on my side the all night long and my whole body was aching. I barely dared to ask to pee after they told me I was not aloud to push even a tiny bit so my bladder as aching as well. It was the longest night of my life.

På morgonen kom Matti tillbaka innan ronden kom. Kramperna övergick långsamt till sammandragningar. Under ronden lät det ganska negativt, men vi hade fortfarande en gnutta hopp kvar. Kort därefter kom läkaren tillbaka till oss och sa att det inte kommer gå att stoppa. Ett akucerclage var inte längre ett alternativ. Sammandragningarna blev bara värre och Emma hade sparkat sin fot igenom livmoderhalsen. Jag har aldrig kännt henne sparka så mycket och starkt som hon gjorde under den där dagen. Som att hon förtvivlat kämpade för att få stanna. Under förmiddagen blev sammandragningarna starkare och lagom tills jag fick riktiga värkar som jag alls inte visste hur jag skulle hantera, kom Maria för ett par timmar. Vår gemensamma vän Maria som var som en ängel sänd från ovan den här dagen. Hon andades med mig, tittade lugnande på mig igenom varje värk, visade Matti vad han kunde göra för mig, avlastade honom så han kunde ta luft några minuter, grät med oss, informerade min familj om vad som hände och bara var där. Vi hade aldrig klarat igenom oss den dagen på samma sätt utan henne.

//The morning after Matti came back before the rounds. The cramps slowly transitioned to contractions. During the round it sounded pretty negative, but still with a sliver of hope left. Shortly after, the physician came back to us and told us it was unstoppable. An emergence cerclage was no longer an option. The contractions only got worse and Emma had kicked her foot through the cervix. I had never felt her kick so much and so strongly as she did on that day. Like she was desperately trying to stay. During the morning the contractions got stronger and just as they got so strong I didn't know how to handle them, Maria showed up for a couple of hours. Our mutual friend Maria, who was like an angel sent from heaven this day. She breathed with me, looked at me calmly through each contraction, showed Matti what he could do for me, relieved him for a couple of minutes so he could get some air, cried with us, informed my family what was happening and simply just was there. We had never made it through that day the same way without her.

Resten av kvällen klarade jag mig igenom med hjälp av min hjälte Matti och en del morfin. Matti vakade över mig och höll min hand vid varje värk. När jag fått min sista spruta morfin sa personalen till Matti att han kunde gå hem för det skulle dröja länge innan något hände och jag skulle ändå bara sova. Så han gick hem för att hämta det han behövde för att övernatta på sjukhuset med mig. Bara några minuter senare var värkarna så starka att morfinen inte hjälpte, vattnet gick och han blev kallad tillbaka. Mycket av själva födseln och tiden efter är för suddigt eller personligt att skriva om här, men det är något jag aldrig kommer glömma. Kl 00.20 den 12 juni 2013 föddes vår dotter. Hon var 26 cm lång och vägde 355 gram. En väldigt liten men underbar tjej med världens gulligaste näsa och perfekta små händer och fötter med mininaglar. Vi fick ta avsked av henne i lugn och ro, turas om att hålla henne, pussa på henne och prata med henne. Det är det vackraste och samtidigt hemskaste jag har upplevt i mitt liv. 

//I made it through the rest of the evening with the help of my hero Matti and quite some morfin. Matti guarded me and held my hand at every contraction. After getting my last shot of morfin the personnel told Matti to go home for a while since it would take some time before something happened and I would just sleep anyway. So he went home to fetch what he needed to stay over night at the hospital with me. Only a couple of minutes later the contractions got so strong that the morfin didn't help anymore, my water broke and he had to come back. A lot of the birth itself is either blurry or too personal to write about here, but it is something I will never forget. At 00.20 on the 12th of June 2013 our daughter was born. She was 26 cm long and weighed 355 gram. A very small but wonderful girl with the cutest nose in the world and perfect little hands and feet with mini nails. We got to say our goodbyes in peace, taking turns to hold her, kiss her and talk to her. It is the most beautiful and at the same time most horrible experience of my life.

Emma, du fick en plats i mitt hjärta, som för alltid kommer vara din. Även om du bara var med oss fysiskt ett litet ögonblick, älskar jag dig innerligt och saknar dig varje dag. Jag kommer alltid uppskatta och vårda alla minnen från vår tid tillsammans. Mitt lilla lejon, min älskade unge, mitt första barn, min Emma. Jag är så glad att du kom och besökte oss och jag kommer alltid bära dig med mig.

Puss o klapp o kram

Mamma

//Emma, you have a place in my heart that will forever be yours. Even if you were only with us physically for a brief moment, I love you immensely and miss you every day. I will always appreciate and cherish all the memories from our time together. My little lion, my dear child, my firstborn, my Emma. I am so happy you came to visit us, and I will forever carry you with me.

Kisses and hugs

Mom