Jag kommer från en kärleksfull familj i en liten stad i Sverige. Under universitetet ville jag, som de flesta andra, ta ett sabbatsår innan jag var tvungen att växa upp och börja jobba. Jag gjorde det hittills största valet i mitt liv och åkte 2005 till Innsbruck för att lära mig tyska under ett år. Många år senare bor jag fortfarande kvar här. Jag får så ofta frågan om jag inte saknar mitt hem. Såklart saknar jag min familj både ofta och mycket, de betyder allt för mig. Som tur är träffas vi ganska ofta och har nästan daglig kontakt. De känns aldrig långt bort. Jag tror också att vi tar vara på varandra än mer för att jag bor lite längre bort.
// I come from a loving family in a small town in Sweden. During university I,
like everybody else, wanted to take a sabbatical before I had grow up
and start working. I made the, so far, biggest choice of my life and
2005 I went to Innsbruck to learn German for a year. Many years
later I still live here. I often get the question if I don't miss my
home. Of course I miss my family both often and a lot, they mean the
world to me. Luckily, we see each other quite often and have almost
daily contact. They never feel far away. I even think we take care of each other more since I live far away.
Här i Innsbruck har jag fått underbara vänner som har blivit som en andra familj till mig. Och framför allt, jag har träffat mannen i mitt liv. En fantastisk, omtänksam, intelligent, het och skäggig (det hade jag aldrig trott!) kille som lagar ljuvlig mat. Som verkligen har blivit min stöttepelare och hjälte efter att vi förlorade Emma.
Jag kan skatta mig lycklig som har två familjer och två hem (därav min tvåspråkiga blogg).
// Here
in Innsbruck I met some wonderful friends that have become like a
second family to me. Above all, I met the man of my life. A fantastic,
considerate, intelligent, hot and beardy (who would've thought that!)
guy who cooks the most delicious food. Who has really become my pillar
and hero after we lost Emma.
I count myself so lucky to have to families and two homes (hence my bilingual blog). 
Skriver gör jag för att jag alltid älskat att skriva även om jag inte alltid tagit mig tid till det. För att bearbeta mina känslor. För att när och kära ska förstå vad som försigår i mitt huvud när jag inte alltid kan uttrycka det i ord. För att min familj i Sverige ska kunna ta del av mitt dagliga liv. Också för att det hjälpt mig att läsa om andras sorg och efterföljande glädje, och kanske kan någon annan bli hjälpt av min historia i framtiden. För jag vet att den också kommer ha ett lyckligt slut.
// I am writing because I always loved writing, even though I didn't always took the time to. For me to be able to process my feelings. For my loved ones to be able to understand what's going on in my head when I can't always express it in words. For my family in Sweden to be able to take part of my daily life. Also because it helped me reading about other people's grief and subsequent happiness, and maybe someone else can get helped by my story in the future. Because I know it will also be a story with a happy ending.
