Oooops

One day

En dag

Nu är det bara en dag kvar tills mina kära föräldrar kommer hit för att hälsa på! Det ska bli så mysigt att visa dem Innsbruck på vintern och dricka årets första Glühwein. Det har snöat en hel del också och är riktigt kallt så Innsbruck visar sig från sin bästa sida. Sedan är det bara två veckor kvar innan jag åker hem till jul. Alla dessa småavbrott  gör att tiden går ganska snabbt, vilket jag verkligen uppskattar för tillfället. Skönt att ha något att se fram emot! Sex timmars jobb och sen fyra dagars helg  med min familj! Underbart!

 

Now it's only one day left until my dear parents are coming here to visit! It's going to be so cosy to show them Innbruck during winter and drink the first Glühwein of the year. It has snowed quite a bit as well and it's very cold so Innsbruck is showing itself from the best side. Then it is only two weeks left until I leave to go home for Christmas. All these little breaks make time go pretty fast, which I really appreciate at the moment. It is so nice to have something to look forward to! Six hours of work and then a four day weekend with my family! Wonderful!

 

Quote of the Day

Dagens citat 

Hypocrisy

Hyckleri

Igår lade en bekant upp en bild på Facebook som berörde mig starkt. Det är en bild som började cirkulera på internet för ett par år sedan och föreställer en operation på en gravid kvinna där den 21 veckor gamla bebisen griper tag i läkarens finger med sin lilla hand. Kommentaren till bilden var "livet är ett mirakel". Det rörde upp mycket känslor hos mig. Det är så lätt för folk att lägga upp såna här bilder på Facebook med en snitsig kommentar till, men att kännas vid att någon i ens närhet har förlorat ett barn med just en sådan liten hand är för svårt? Min familj och närmsta vänner har varit fantastiska allihop under den här tiden, pratat om Emma, sagt hennes namn och förstått och accepterat att sorgen tar den tid den tar. Att Emma kommer vara en del av mig för alltid. Men andra människor som jag ändå träffar en del har inte ens sagt ett ord om det, låtsas som om det inte hänt eller bara frågat om jag inte mår bra nu, vi kan ju få barn igen och livet går vidare.
 

Den där handen på bilden är ungefär samma storlek som Emmas var. Hon fanns, hon var en person för mig och det är så sjukt när jag inte kan nämna hennes namn utan att göra folk obekväma. Att jag hela dagarna på jobbet måste låtsas som om hon inte funnits för om jag skulle nämna min dotter så tittar folk på mig som om jag vore knäpp. Hur kan jag inte nämna någon som förändrat mig för alltid? Jag förstår att det är obekvämt att prata om ett dött barn eller döden i allmänhet, vilket är synd egentligen för tänk vad fint det är att minnas våra kära. Vad vi föräldrar med änglabarn behöver är att känna att våra barn betydde något. När någon säger Emmas namn och pratar om henne som en person blir jag ofta gråtfärdig. Inte för att jag saknar henne mer (det är inte möjligt!), inte för att jag blir påmind om henne (jag tänker på henne jämt!) utan för att det är så värdefullt de få gånger det händer. För att det gör mig så otroligt lycklig att hon minns av dem också.

Bakgrunden till bilden var inte angiven igår, men den är att den lille pojken behövde opereras i livmodern för att kunna överleva efter sin födsel. Han är nu en fullt frisk pojke flera år gammal. Att man kan operera på ett litet barn i livmodern så att det har en chans till liv ÄR ett mirakel. Detta nämndes inte vid bilden och det var det som satte igång den här vågen av känslor hos mig. En bild på en 21-veckors anonym bebis hand på Facebook kan kallas ett mirakel, men min 21-veckors bebis som dog är bättre att ignorera och inte låtsas om? Min 21 veckor gamla dotter hade också små händer och små armar som hon viftade med. Hon var ett mirakel, men det är det inte många som kallar henne. Mirakel på Facebook, men obetydlig och ersättbar i verkligheten? Tack gode gud att jag för det mesta är omgiven av familj och vänner som ser henne precis som jag gör. Som en liten Emma.

Yesterday an acquaintance of mine posted a picture on Facebook that affected me quite strongly. It is a picture that started circulating the internet a couple of years ago and it shows a surgery of a pregnant woman where the 21 weeks old baby grabs the surgeon's finger with his little hand. The comment to this picture simply was "life is a miracle". It stirred up a lot of feelings inside of me. It is so easy for people to put up pictures like this on Facebook with some clever comment, but to recognize that someone in the close vicinity lost a child with exactly a little hand like this is too hard to do? My family and closest friends have been fantastic during this time, talked about Emma, said her name and understood and accepted that grieving takes the time it takes. That Emma will always be a part of me. But other people that I do see from time to time have not even said a word about it, pretended like it hasn't happened or just asked if I don't feel ok now, we can always have another baby and life goes on.

That hand on the picture is about the same size as Emma's was. She existed, she was a person to me and it is so disturbed when I can't use her name without making people uncomfortable. That I all day long at work have to pretend like she didn't happen because if I were to mention my daughter people look at me like I am crazy. How can I not mention someone who has changed me forever? I understand that it is uncomfortable to talk about a dead child or death in general, which is a petty because it is so nice to remember our loved ones. What we, parents with angelbabies, need to feel is that our babies meant something. When someone says Emma's name and talks about her as a person I am on the verge of tears. Not because I miss her more (this is not possible!), not because I get reminded about her (I think about her all the time!) but because it is so precious the few times it happens. Because it makes me incredibly happy that she is remembered by them as well.

 

The story behind the picture was not stated yesterday, but it is that this little boy required a surgery while in the uterus to be able to survive after being born. He's now a healthy boy several years old. To be able to operate on a child inside of the uterus to give them a chance to life IS a miracle. This was not mentioned by the picture and is what stirred up this wave of feelings with me. A picture of a 21 weeks old anonymous baby's hand on Facebook is called a miracle, but my 21 weeks old baby that died is better to ignore and not take notice of? My 21 weeks old daughter also had tiny hands and little arms that she waved around. She was a miracle, but not many people call her that. Miracle on Facebook, but insignificant and replaceable in real life? Thank god I am mostly surrounded by friends and family who sees her just like I do. Like a little Emma.

Little Miss Sunshine

Det absolut bästa sättet att starta en helg med bra humör är att träffa den här lilla solstrålen och hennes älskade mamma. Få massa pussar och kramar, chokladkladd från små fingrar på jeansen, lyssna på oförståeliga konversationer och känna lyckorus av det underbara lilla skrattet. Efter en kväll hos dem, med en utsökt middag som avslut kunde jag somna som en prinsessa. Vet inte hur jag skulle ta mig igenom den här tiden utan änglar som dem. Stor som liten, ni betyder så mycket gör mig! <3

The absolutely best way to start the weekend with a good mood is to meet this little sunshine and her lovely mom. To get loads of kisses and hugs, stains of chocolate from little fingers on my jeans, listening to non understandable conversations and getting a happy high from that wonderful little laugh. After an evening at their place, with an exquisite dinner to round things off I could fall asleep like a princess. I don't know how I would get through this time without angles like them. Big or small, you mean so much to me! <3

Four weeks

Fyra veckor

Så många veckor skulle hon varit idag. Så många veckor har jag istället käkat hormoner. Dubbelt så många veckor kvar. Ibland känns livet inte så underbart som det skulle kunna varit.

 

That is how many weeks she would have been today. That is how many weeks I have been taking hormones instead. Twice the amount of time is left to go. Sometimes life doesn't feel as wonderful as it could have been.

Health

Hälsa

Sedan jag förlorade Emma har jag fått en förnyad motivation till att vara hälsosam. I somras handlade det om att ta dagliga promenader, inte för att gå ner vikten som jag gick upp under graviditeten, som inte bekymrade mig det minsta i alla fall, men för att läka inombords och få igång alla hormoner i min kropp igen. Alla frustrationer och negativa tankar blir lite lättare med träning, och jag tror att kroppen läker bättre fysiskt om själen mår bra. Jag tror negativa tankar ger kroppen mycket mer skada än vad vi är medvetna om.

 

Sedan jag fick veta om de elaka cellförändringarna handlar motivationen just om att bekämpa dem. Jag har börjat tänka mer på vad jag äter. Jag äter redan väldigt hälsosamt, men nu väljer jag målinriktat mat  som kan få ner östrogennivån. Till exempel väljer jag varje dag det mest hälsosamma alternativet lunch på jobbet, även om jag heller skulle vilja äta pannkakor istället för broccoli. Jag började träna på ett nytt gym för några veckor sen. Det är inte alltid så lätt att ta sig dit efter jobbet varannan dag när jag gått upp halv sex på morgonen och allt jag vill är att gå hem och ligga på soffan. Men jag gör det. Jag gör allt det här för om det finns en chans att detta hjälper mitt tillstånd så är det värt det. Jag gör det för att känna att det finns någonting som jag har kontroll över. Jag gör det för att jag ska kunna känna ro i själen och veta att jag har gjort allt jag kunnat. För att jag inte ska behöva ha dåligt samvete över det minsta lilla jag kunde gjort annorlunda. Jag gör det för att Emmas lillebror eller lillasyster ska ha en så bra start i livet som möjligt. Jag gör det för att jag varje sekund av varje dag längtar efter den dagen ett nytt liv växer i mig och vill göra allt för att det ska bli så snart som möjligt. Ett liv som jag vet är det enda som kommer kunna laga mitt trasiga hjärta mer än all terapi och tid i världen. Jag gör det för att jag ska kunna leva med mig själv om nyheterna i januari inte blir som jag hoppas. Jag gör det för att jag hoppas.



 

 

Since I lost Emma I have a renewed motivation to being healthy. In summer it was going for daily walks, not to lose the weight I gained during pregnancy, which didn't bother me the least anyway, but to heal on the inside and to get all the hormones in my body going again. All the frustration and negative thoughts become a bit lighter with exercise, and I think the body heals better physically if the soul is doing well. I think negative thoughts do a lot more harm to the body than we are aware of.

 

Since I found out about the mean cell changes, the motivation is about fighting them. I started thinking more about what I am eating. I am already eathing very healthy, but now I am very target oriented in choosing estrogen lowering food. For example I am choosing the healthiest meal at work every day, even if I would rather eat pancakes than broccoli. I started exercising at a new gym a couple of weeks ago. It's not always so easy to go there after work every second day after getting up at five thirty in the morning and all I want to do is to go home and lie on the sofa. But I do it. I do it to feel there is something I can control. I do it to be able to have peace of mind knowing I have done everything I could have. To not have to beat myself up about anything I could have done different. I do it so that Emma's little brother or sister will have the best start possible in life. I do it because every second of every day I long for the day when a new life is growing inside of me and I want to do everything I can to make it happen as soon as possible. A life that I know is the only thing that will be able to heal my broken heart more than all the therapy and time in the world. I do it so that I will be able to live with myself if the news in January are not what I hoped for. I do it because I have hope.

Getting there

Det kommer ta tid. Att kunna vara glad igen. Såklart kan jag vara glad, men det är en annan sorts glad än innan. Det krävs mer för mig att känna mig glad, känna mig glad på riktigt. Jag behöver mycket mer (kvalitet, inte kvantitet) för att uppnå den känslan nuförtiden, men när jag väl får den är den mer genuin än den någonsin varit. Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt. Jag tror jag tycker om det så här. Det nya glada. Låter detta det minsta vettigt?

It will take time. To be able to be happy again. Of course I can be happy, but it is another kind of happy than before. It takes more for me to feel happy, to feel happy for real. I need a lot more (quality, not quantity) to achieve this feeling nowadays, but when I do get it, it is more genuine than it has ever been before. I appreciate things in a completely other way. I think I like it this way. The new happy. Does this make any sense?

Clean Out

Utrensning

I helgen hade vi en stor utrensning här hemma. Dels gjordes terassen vinterredo av Matti och sedan fick vardagsrummet sig en makeover av oss båda. Varenda vrå har vi gått igenom. Resultatet? Ett rum som blivit många Ikeakassar fattigare och en tjejs själ som även den blivit några gram lättare. Att rensa bort överflödiga saker och ordna upp kaos är en sorts terapi för mig. Utresningen har samma effekt i mitt huvud som det har på rummet. Det är så skönt att kunna sitta och njuta i vardagsrummet igen utan att titta på allt som jag skulle kunna göra något åt där inne. Att kunna slappna av. Det är även skönt att ha något produktivt att ockupera tiden (och tankarna) med. Som "tur" är (och jag är säker på att min pojkvän håller med) har vi ett par rum kvar att gå igenom.

This weekend we had a huge clean out at home. Firstly, Matti prepared the terrace for winter and then the living room got a make over from us both. Every little corner we went through. The result? A room that has gotten many Ikea bags poorer and a girl's soul that also has become a couple of grams lighter. To weed out superfluous things and organize chaos is a kind of therapy to me. The clean out has the same effect on my head as it does on the room itself. It feels so good to be able to enjoy sitting in the living room without having to look at all the things I could do something about in there. To be able to relax. It also feels nice to have something productive to occupy time (and thoughts) with. "Luckily" (and I am sure my boyfriend agrees), we have a couple of rooms left to go through.

Finally Some Good News

Äntligen lite bra nyheter

Kanske vänder vinden nu? Det har varit lite strul med att få mina hormoner betalda av försäkringskassan här i Österrike. De betalar dem inte automatiskt eftersom de inte är tillgängliga i Österrike utan måste importeras från Tyskland, och även för att det inte är en vanlig behandlingsmetod (tack så mycket, jag vet redan att detta är en ovanlig sjukdom i min ålder). Om jag skulle betala dem skulle det kosta ca. 15 000 kr för tre månaders behandling. Inte så jättesugen på det. Min husläkare skickade in en ansökan till försäkringskassan idag, som först blev avslagen. Som tur var skickade de in ansökan en andra gång och den blev godkänd! Känns så skönt att ha det problemet avklarat!

Maybe this is the wind of change? It has been a lot of fuss with getting my hormones paid by the social insurance agency here in Austria. The don't pay them automatically since they are not available in Austria but must be imported from Germany, and additionally because this is not a regular treatment (well thanks so much, I already know that this is an unusual condition at my age). If I paid for these hormones they would cost me about 1600 euro for a three months treatment. Not very keen on that. My GP sent the insurance agency an application today that was denied at first. Luckily they sent it a second time and it got approved. It feels good to at least have this problem solved!

Quote of the Day

Dagens citat

Emma's Day

Emmas Dag

Den 24 oktober var Emmas dag. Det var den vackraste dagen sedan 12 juni. Inte bara dagen då Emma skulle begravas, men även dagen då hon var beräknad att träffa oss för första gången. Just därför ville vi att dagen skulle vara till för att hylla henne och inte bara innehålla en ledsam begravning. Vi ville att det skulle vara ok att gråta, men även att skratta och vara glad.

Innan det var dags för begravningen hann vi spendera förmiddagen i slottsparken under den värmande solen och bland alla färggranna löv. Jag älskar höstdagar som denna, när luften är frisk, men med solens värme kan man gå runt i enbart t-shirt. Jag kan föreställa mig hur Emma hade sprungit runt och lekt med alla löv om ett par år på en sån här dag. Hur hon hade skrattat och varit bedårande söt. Det är ett av alla minnen jag aldrig kommer att få av henne. Det som gör sorgen så mycket svårare och som kanske inte alla förstår. Att man inte bara förlorar ett barn, utan även alla drömmar om framtiden. Jag saknar minnen som jag aldrig haft.

The 24th of October was Emma's day. It was the most beautiful day since 12th of June. Not only the day when Emma was going to get buried, but also the day she was supposed to have met us for the first time. Because of this, we wanted the day to be a celebration of her and not only consist of a sad funeral. We wanted it to be ok to cry, but also to laugh and be happy.

Before it was time for the funeral, we had time to spend the morning under the warming sun and among all the colorful leaves in the park of the Ambras Castle. I love autumn days like this one, when the air is fresh, but with the heat of the sun one can walk around in solely a t-shirt. I can imagine how Emma would have been running around and playing with all the leaves in a couple of years. How she would have laughed and been incredibly cute. It is one of all the memories I will never have of her. What makes the grief so much harder and that everybody might not understand. That one does not only lose a child, but also all the dreams about the future. I miss memories I never had.

Själva begravningen var så vacker som den bara kunde bli. Minnet jag har av den är inte att den var så ledsam, det jobbigaste avskedet har vi ju redan haft. Det kändes mer som att det vackra vann den här dagen. Det är klart att det var hjärtskärande och otroligt sorgligt att säga hej då till vår dotter, men det var så fint gjort och det var tröstande på sitt sätt. Att se alla andra ledsna föräldrar gör inte den egna sorgen lättare, men man känner sig i alla fall mindre ensam. Och det försäkrar mig även om att inte heller Emma är ensam, var hon än är. När vi stod vid graven och lyssnade på prästens visa och fina ord, sken solen in genom trädgrenarna rakt på den lilla kistan. Det var så perfekt och det kändes som om alla små barn var med oss. Alla våra små solstrålar som ville ge sina älskade föräldrar ett litet tecken på att de har det bra.

The funeral itself was as beautiful as could possibly be. The memory of it is not that it was very sad, we did already have to do the hardest farewell. It felt more like the beautiful won this day. Of course it was heartbreaking and incredibly sad to say good-bye to our daughter, but it was so nicely done and that was comforting in a way. To see all the other sad parents does not make the own grief easier, but at least one feels less alone. And it assures me that Emma is not alone either, wherever she is. As we were standing by the grave and listened to the wise and beautiful words of the priest, the sun shone through the tree branches and right onto the little coffin. It was so perfect and it felt like all the little children were with us. All our little sunshines that wanted to give their beloved parents a little sign to say that they are well.

Resten av kvällen spenderade vi med några av våra närmsta vänner på en avskild grönplätt i utkanten av Innsbruck och senare på middag nere i stan. En skål för vår dotter, en magisk utsikt över staden, vänner att gråta och skratta med, att luta sig mot, en gåva i form av en liten nyckelpiga för tur i framtiden och stärkande kramar från min kärlek gav en positiv blick inför framtiden. En inställning som jag är säker på att Emma hade velat att vi skulle ha. Den inställningen är något jag får kämpa med varje dag, men just den här kvällen kändes det som att allt kommer bli ok. Jag är så tacksam att våra vänner var med (och även för familj och vänner som tänkte på oss denna dagen) och fick oss att känna så, fick oss att le på Emmas dag. Det är det finaste vi kunde ge henne. Ett löfte om att vi kommer kunna njuta av våra liv igen, och även gottgöra för att allt det hon inte fick uppleva. Ett leende avsked som inte bara betyder hej då utan att vi en dag kommer ses igen. Då kommer jag ge henne en kram och puss för varje dag hon inte varit med oss. Då varje dag kommer vara Emmas dag.

The rest of the evening we spent with some of our closest friends on a secluded patch of green at the periphery of Innsbruck and later on at dinner in the city. A toast for our daughter, a magical view of the city, friends to cry and laugh with, to lean on, a gift in form of a little ladybug for luck in the future, and strengthening hugs from my love gave me a positive outlook of the future. This outlook is something I have to struggle with each and every day, but on this night it felt like everything will be ok again. I am so grateful for our friends who joined us (and also family and friends who thought of us on this day) and made us feel like this, made us smile on Emma's day. It is the nicest thing we could've given her. A promise of being able to enjoy our lives again, and to make up for all those things she never got to experience. A smiling farewell that does not only mean goodbye, but also that we will meet again one day. Then I will give her a hug and a kiss for every day she hasn't been with us. Then every day will be Emma's day.

Motivation

Jag hittade Bruce Springsteens nya singel igår och spelade den på repeat hela kvällen för att den var SÅ BRA. Det är en underbar låt (såklart när det är the Boss) och det känns som att den är skriven till mig för att ta mig igenom den här svåra tiden. Musik är en sorts terapi för mig och det är så skönt när man hittar låtar som "talar" till en. Jag ska lyssna på den här när livet känns mörkt och jag behöver lite motivation. 

I found Bruce Springsteen's new single yesterday and played it on repeat the whole night because it was SO GOOD. It's a wonderful song (of course since it is the Boss) and it feels like it is written to me to get through these hard times. Music is a sorts of therapy to me and it feels so good when finding songs that "speaks" to me. I'll listen to this one when life feels dark and I need some motivation.

Spot On

Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Den vackra Franchesca Cox's inlägg om hur det är att förlora ett barn säger allt.

I couldn't have written it better myself. This post by the beautiful Franchesca Cox about how it is to lose a baby says it all.

Side Effects

Biverkningar

Min läkare varnade mig för att det är vanligt med biverkningar av den här höga dosen progesteron. Viktökning, illamående, yrsel, huvudvärk, förstoppning och acne är alla väldigt vanliga att få. Än så länge, efter två veckor, känns det som att jag klarat mig bra, men sakta känns det som att de kanske smyger sig fram. Efter fyra dagars huvudvärk och små vulkaner som bildas på hakan börjar jag undra. Det kan ju också bara vara ett sammanträffande. Det är ju inte så att jag inte haft huvudvärk innan, Fröken Huvudvärk hon själv. Jag vet att detta egentligen är helt oväsentligt i mitt läge, men ibland är det skönt att få oroa sig över triviala saker istället för allt det seriösa. Det får mig att känna mig lite mer normal.

My physician warned me that side effects are really common with this high dosage of progesterone. Weight gain, sickness, dizziness, head ache, constipation and acne are all very common. So far, two weeks in, it feels I am managing pretty well, but slowly they might be sneaking up on me. After four days of head ache and little volcanos forming on my chin I start to wonder. It might also just be a coincidence. It's not like I've never had head aches before, Little Miss Head Ache herself. I know this is actually completely irrelevant in my situation, but sometimes it feels nice to worry about trivial things instead of all the serious things. It makes me feel a bit more normal.

Mormor

Idag fyller min kära mormor år. En av de vackraste och finaste kvinnor jag känner, både på insidan och utsidan. Önskar jag kunde vara där och krama dig och äta tårta, men det tar vi igen i jul! Tusen pussar och kramar till dig!

Grandmother

Today is my grandmother's birthday. One of the most beautiful women I know, on the inside as well as on the outside. I wish I could be there to hug you and eat cake, but we'll make up for it on Christmas. Thousands of kisses and hugs for you!

Surgery No. 1

Operation Nr. 1

Operation nummer 1 är titeln för att det inte kommer vara den sista. Den 17 oktober opererades jag som planerat. Allting gick bra, det enda som gjorde ont var känslan från luften de var tvungna att pumpa in i magen för att kunna göra laparoskopin. Det kändes som håll i axeln gånger 1000. Det gjorde sjukt ont, men var borta efter två dagar igen. Det jobbigaste med operationen var att jag hade räknat med att jag skulle vara lättad efter operationen, att den där skiljeväggen skulle tas bort och i och med det skulle nästa graviditet fungera utan problem. Det kändes väldigt jobbigt när läkaren berättade att det inte var någon skiljevägg i livmodern, bara en liten polyp, som inte alls kunde vara orsaken till att Emma föddes för tidigt. Istället såg hon att livmodertappen var extremt kort, bara ca. 1 cm. Det betyder att det viktigaste nästa graviditet fortfarande är att sätta ett cerclage tidigt. Det känns skönt att veta att man kan göra något förebyggande, samtidigt gör hela cerclage historien mig väldigt nervös. Positivt var i alla fall att äggledaren var helt normal.

Det stora bakslaget kom några dagar efter operationen. Då ringde min läkare och ville att jag skulle komma in direkt för att de fått svar på vävnadsproverna från det som skrapats ut under operationen. Det visade på svåra cellförändringar inne i livmodern, något som kallas complex endometrial hyperplasia with atypia (ingen aning om vad det kallas på svenska). Det är en förtjockning av endometriet vanligtvis på grund av överskott av östrogen. Min läkare förstår inte hur jag kan ha fått det, då det oftast uppstår kort innan klimakteriet och hos överviktiga kvinnor. Men likväl är de där, de onda cellerna. Ännu en gång är jag undantaget till statistiken. Min läkare sa att om jag hade varit 55 år och utan barnönskan så hade de opererat bort livmodern direkt, men nu prövar vi istället en stark hormonterapi, 160 mg progesteron varje dag. Dessa ska tas i tre månader, och sen måste jag opereras igen för att se om förändringarna är borta. Sen får vi ta det utifrån de resultaten. Känns väldigt tungt och overkligt. Det är svårt att inte bli deprimerad och livrädd över det här, men jag får försöka att leva mitt liv så normalt som möjligt ändå. Vet bara inte hur. Det är tur att man har vänner och familj runt omkring en som är, eller i alla fall låter, övertygade om ett positivt resultat när man själv tvivlar. 

Det är så tungt att detta upptäcks och inte ens har någonting att göra med att Emma föddes för tidigt. Hur mycket ska en person behöva orka med under ett par månader? Men hade det inte varit för Emma, hade de här förändringarna inte upptäckts nu, utan kanske först när det var för sent att göra något åt dem. Som en nära vän sa, priset är ändå för högt, och jag håller med. Det kan inte vara meningen att små barn ska dö för att rädda sina mammor. Så grym kan världen bara inte vara. Och jag kan bli så arg på världen som ger mig något sånt här att oroa mig över, när det skulle vara min tid att tänka på Emma, på allt det fina med henne och inte på onda celler som kan bli cancer. Men nu är jag skyldig henne att göra det bästa av situationen, så jag får kämpa mig igenom det här också och ta en dag i taget. Bara 79 tabletter kvar att ta.

The title is surgery number 1 because it won't be the last one. On the 17th of October I had the surgery as planned. Everything went well and the only pain I had was from the air they had to pump up my stomach with during the laparoscopy. It felt like the lactic acid build up that one gets from running times a thousand. It hurt like hell, but was gone after two days again. The hardest thing with the surgery was that I had counted on feeling relieved afterwards, that the septum would be gone and therefore the next pregnancy wouldn't be a problem. It was really tough to hear the physician tell me that there was no septum in the uterus at all, only a small polyp that could not have been the reason that Emma was born to early at all. She did observe that my cervix was extremely short though, only about 1 cm. That means that the most important thing next pregnancy still is to put in a cerclage really early. It feels good to know there is something preventative that can be done about it. At the same time the whole cerclage thing makes me really nervous. On the positive side, the tube was completely normal.

The big setback came a couple of days after the surgery. My physician called me and wanted me to come in straight away since they had gotten the labs from the histology of the tissue that was scraped out during the surgery. It showed severe cell changes in the uterus, something called complex endometrial hyperplasia with atypia. It is a thickening of the endometrium in the uterus usually due to excess estrogen. My physician doesn't understand why I have this, since it usually occurs shortly before menopause or in obese women. Nevertheless they're there, the evil cells. Once again I am the exception to the statistics. My physician told med had I been 55 without a desire to want children, they would have removed my uterus immediately, but now we're going to try a strong hormone therapy instead, a daily dosage of 160 mg of progesterone. These are to be taken for three monts, and then I need another surgery to see if the abnormal cells are gone. How to go from there depends on the results. It feels really tough and unreal. It is hard not to be depressed and scared out of my mind about this, but I have to try to live my life as normal as possible anyway. I just don't know how. Luckily, when I am in doubt, my friends and family are, or are at least trying to sound like they are, convinced about a positive outcome.

It is so hard that something like this gets discovered, yet it has nothing to do with Emma being born to early. How much does one person have to deal with during the course of a couple of months? But had it not been for Emma, these changes would probably not have been discovered until it might have been too late to do something about them. Like a close friend of mine told me, the price is still too high to pay, and I agree. It can't be meant for small children to die to save their moms. The world can't be that cruel. And I get so angry at the world for giving me something like this to worry about, when it was supposed to have been my time to think about Emma, on all the nice things about her, and not on evil precancerous cells. But now I owe it to her to make the best out the situation, so I have to fight through this as well and take one day at a time. Only 79 pills left to go.