Snart är väntan över, i alla fall denna väntan. Fem tabletter kvar att ta och läkarbesök på tisdag. Sen blir det väntan på operation, och därefter på resultaten. Så fort tiden har gått. Ändå har den varit olidligt lång. Att vara i det okända, även om det bara är i tre månader, känns som en evighet. Man kan glömma i korta stunder vad som väntar, men man blir konstant påmind, speciellt som en tablett ska tas varje kväll. Åh vad jag hoppas att jag får veta något bra! Att kunskapen kommer vara bättre än det okända. Åh vad jag hoppas.
Soon the wait is over, at least this wait. Five pills left to take and doctor's appointment on Tuesday. Then it's a wait for the surgery, and then for the results. Time went so fast. Yet it has been unbearably long. To be in the unknown, even if it's only for three months, feels like an eternity. You can forget what awaits for short moments, but you constantly get reminded about it, especially since I have to take a pull every night. Oh how I hope that I will find out something good. That the knowledge will be better than the unknown. Oh how I hope.
No comments:
Post a Comment