Emmas Dag
Den 24 oktober var Emmas dag. Det var den vackraste dagen sedan 12 juni. Inte bara dagen då Emma skulle begravas, men även dagen då hon var beräknad att träffa oss för första gången. Just därför ville vi att dagen skulle vara till för att hylla henne och inte bara innehålla en ledsam begravning. Vi ville att det skulle vara ok att gråta, men även att skratta och vara glad.
Innan det var dags för begravningen hann vi spendera förmiddagen i slottsparken under den värmande solen och bland alla färggranna löv. Jag älskar höstdagar som denna, när luften är frisk, men med solens värme kan man gå runt i enbart t-shirt. Jag kan föreställa mig hur Emma hade sprungit runt och lekt med alla löv om ett par år på en sån här dag. Hur hon hade skrattat och varit bedårande söt. Det är ett av alla minnen jag aldrig kommer att få av henne. Det som gör sorgen så mycket svårare och som kanske inte alla förstår. Att man inte bara förlorar ett barn, utan även alla drömmar om framtiden. Jag saknar minnen som jag aldrig haft.
The 24th of October was Emma's day. It was the most beautiful day since 12th of June. Not only the day when Emma was going to get buried, but also the day she was supposed to have met us for the first time. Because of this, we wanted the day to be a celebration of her and not only consist of a sad funeral. We wanted it to be ok to cry, but also to laugh and be happy.
Before it was time for the funeral, we had time to spend the morning under the warming sun and among all the colorful leaves in the park of the Ambras Castle. I love autumn days like this one, when the air is fresh, but with the heat of the sun one can walk around in solely a t-shirt. I can imagine how Emma would have been running around and playing with all the leaves in a couple of years. How she would have laughed and been incredibly cute. It is one of all the memories I will never have of her. What makes the grief so much harder and that everybody might not understand. That one does not only lose a child, but also all the dreams about the future. I miss memories I never had.
Själva begravningen var så vacker som den bara kunde bli. Minnet jag har av den är inte att den var så ledsam, det jobbigaste avskedet har vi ju redan haft. Det kändes mer som att det vackra vann den här dagen. Det är klart att det var hjärtskärande och otroligt sorgligt att säga hej då till vår dotter, men det var så fint gjort och det var tröstande på sitt sätt. Att se alla andra ledsna föräldrar gör inte den egna sorgen lättare, men man känner sig i alla fall mindre ensam. Och det försäkrar mig även om att inte heller Emma är ensam, var hon än är. När vi stod vid graven och lyssnade på prästens visa och fina ord, sken solen in genom trädgrenarna rakt på den lilla kistan. Det var så perfekt och det kändes som om alla små barn var med oss. Alla våra små solstrålar som ville ge sina älskade föräldrar ett litet tecken på att de har det bra.
The funeral itself was as beautiful as could possibly be. The memory of it is not that it was very sad, we did already have to do the hardest farewell. It felt more like the beautiful won this day. Of course it was heartbreaking and incredibly sad to say good-bye to our daughter, but it was so nicely done and that was comforting in a way. To see all the other sad parents does not make the own grief easier, but at least one feels less alone. And it assures me that Emma is not alone either, wherever she is. As we were standing by the grave and listened to the wise and beautiful words of the priest, the sun shone through the tree branches and right onto the little coffin. It was so perfect and it felt like all the little children were with us. All our little sunshines that wanted to give their beloved parents a little sign to say that they are well.
Resten av kvällen spenderade vi med några av våra närmsta vänner på en avskild grönplätt i utkanten av Innsbruck och senare på middag nere i stan. En skål för vår dotter, en magisk utsikt över staden, vänner att gråta och skratta med, att luta sig mot, en gåva i form av en liten nyckelpiga för tur i framtiden och stärkande kramar från min kärlek gav en positiv blick inför framtiden. En inställning som jag är säker på att Emma hade velat att vi skulle ha. Den inställningen är något jag får kämpa med varje dag, men just den här kvällen kändes det som att allt kommer bli ok. Jag är så tacksam att våra vänner var med (och även för familj och vänner som tänkte på oss denna dagen) och fick oss att känna så, fick oss att le på Emmas dag. Det är det finaste vi kunde ge henne. Ett löfte om att vi kommer kunna njuta av våra liv igen, och även gottgöra för att allt det hon inte fick uppleva. Ett leende avsked som inte bara betyder hej då utan att vi en dag kommer ses igen. Då kommer jag ge henne en kram och puss för varje dag hon inte varit med oss. Då varje dag kommer vara Emmas dag.
The rest of the evening we spent with some of our closest friends on a secluded patch of green at the periphery of Innsbruck and later on at dinner in the city. A toast for our daughter, a magical view of the city, friends to cry and laugh with, to lean on, a gift in form of a little ladybug for luck in the future, and strengthening hugs from my love gave me a positive outlook of the future. This outlook is something I have to struggle with each and every day, but on this night it felt like everything will be ok again. I am so grateful for our friends who joined us (and also family and friends who thought of us on this day) and made us feel like this, made us smile on Emma's day. It is the nicest thing we could've given her. A promise of being able to enjoy our lives again, and to make up for all those things she never got to experience. A smiling farewell that does not only mean goodbye, but also that we will meet again one day. Then I will give her a hug and a kiss for every day she hasn't been with us. Then every day will be Emma's day.
