Sexiga sockor och ett litet ställe
Nu är det bara att vänta. Igår hade jag min operation. Klockan 7 var jag på sjukhuset för att förberedas. Få på mig mina sexiga trombosstrumpor och snygga nattlinne utan baksida. Efter en ganska kort väntan blev jag nedrullad till operationssalen och skönt nedsövd. Sov i princip resten av dagen tills jag äntligen fick mat efter att inte ha ätit sen kl 21 kvällen innan. Hur nöjd jag blev av maten kan man se på bilden nedan (så mycket man kan le när man fortfarande är påverkad av narkosen). Min läkare kom och pratade med mig innan jag skulle få gå hem. Allt hade gått bra, endometriet såg tunnt ut utom på ett litet ställe. Varför var det tvunget att vara det!? De hade i alla fall skrapat bort allt det och nu måste vi bara vänta på analysen. Glömde såklart att fråga hundra frågor som jag hade så nu är jag bara hemma och nervös på grund av det där lilla stället. Den här väntan är hemsk. Folk frågar mig om operationen gått bra, och det har den ju gjort. Men operationen är ju den minsta delen i allt det här. Det jobbigaste är ju kvar. Som att välja kläder innan man ska bestiga ett berg. Så jag vet ju inte om det gått bra. Jag kan bara vänta. Och det suger!
Now we just have to wait. Yesterday I had my surgery. At 7 am I was at the hospital to get prepared. To put on the sexy thrombosis socks and hot nightgown without a backside. After a pretty short wait I got rolled down to the surgery and got pleasantly sedated. I pretty much slept the rest of the day until I finally got some food after not having eaten since 21 the night before. How satisfied I was from the food you can see in the picture below (well as much as you can smile while still influenced by the anesthesia). My doctor came by before I was about to go home. Everything had gone well, the endometrium was thin everywhere except in a small patch. Why did there have to be a small patch!?. Anyway, they had scraped that all out and now we just have to wait for the analysis. Of course I forgot to ask a hundred questions that I had so now I am just at home and nervous because of that little patch. People ask me if the surgery went well, and well it did. But the surgery was the smallest part in all this. Like choosing clothes before you have to climb a mountain. So I still don't know if it went well. All I can do is wait. And it sucks!
No comments:
Post a Comment