Varje morgon när jag vaknar är det några sekunder där min hjärna inte än vaknat till liv och jag inte kommer ihåg allting som har hänt. Några sekunder där jag tittar ut genom fönstret på solen som faller på bergstopparna. När jag mår riktigt bra. Tills hjärnan kommer ikapp. Tills man blir påmind igen. Jag vet inte om de där sekunderna är bra eller dåliga. Bra för kroppen att känna sig ok för ett tag, som innan, men jobbigt att varje dag ha samma uppenbarelse, om och om igen. Så jag vet inte. Älskar eller hatar jag de där sekunderna?
Every morgning when I wake up I've got a few seconds when my brain has not yet woken up and I don't remember everything that has happened. A few seconds when I look out the window on the sun shining at the top of the mountains. When I actually feel really good. Until my brain catches up. Until I get reminded again. I don't know if those few seconds are good or bad. Good for the body to feel ok for a while, like before, but incredibly hard to have the same epiphany every morning, over and over again. So I don't know. Do I love or hate those seconds?
No comments:
Post a Comment