Ibland önskar jag att livet vore en film som jag satt och tittade på. Då skulle jag ha kontrollen att pausa när det behövdes. Pausa och ha tid att bearbeta allting utan att någonting hände under tiden. Sedan kunde jag trycka på play igen när jag var redo. Utan att ha missat händelser som kräver mer av mig än jag kan ge just nu. Att kunna glädjas helhjärtat åt allt underbart som sker runt omkring mig utan att det krossade hjärtat gör sig lika mycket påmint. Utan det grå molnet som förföljer mig. Tyvärr går det ju inte att pausa en film som man själv är huvudperson i. Tur att de flesta filmer slutar lyckligt!
Sometimes I wish that life were a movie that I was watching. Then I would have to control to pause it when needed. Pause and have time to process everything without anything happening in the meantime. After that I could just push play again when I'm ready. Without having missed events that demand more of me than I can give right now. To be able to wholeheartedly feel joy about all the wonderful things happening around me without having the broken heart making itself reminded that much. Without the grey cloud that is haunting me. Unfortunately, you can't pause a movie where you are the protagonist yourself. Luckily most movies have a happy end!
No comments:
Post a Comment