Hypocrisy

Hyckleri

Igår lade en bekant upp en bild på Facebook som berörde mig starkt. Det är en bild som började cirkulera på internet för ett par år sedan och föreställer en operation på en gravid kvinna där den 21 veckor gamla bebisen griper tag i läkarens finger med sin lilla hand. Kommentaren till bilden var "livet är ett mirakel". Det rörde upp mycket känslor hos mig. Det är så lätt för folk att lägga upp såna här bilder på Facebook med en snitsig kommentar till, men att kännas vid att någon i ens närhet har förlorat ett barn med just en sådan liten hand är för svårt? Min familj och närmsta vänner har varit fantastiska allihop under den här tiden, pratat om Emma, sagt hennes namn och förstått och accepterat att sorgen tar den tid den tar. Att Emma kommer vara en del av mig för alltid. Men andra människor som jag ändå träffar en del har inte ens sagt ett ord om det, låtsas som om det inte hänt eller bara frågat om jag inte mår bra nu, vi kan ju få barn igen och livet går vidare.
 

Den där handen på bilden är ungefär samma storlek som Emmas var. Hon fanns, hon var en person för mig och det är så sjukt när jag inte kan nämna hennes namn utan att göra folk obekväma. Att jag hela dagarna på jobbet måste låtsas som om hon inte funnits för om jag skulle nämna min dotter så tittar folk på mig som om jag vore knäpp. Hur kan jag inte nämna någon som förändrat mig för alltid? Jag förstår att det är obekvämt att prata om ett dött barn eller döden i allmänhet, vilket är synd egentligen för tänk vad fint det är att minnas våra kära. Vad vi föräldrar med änglabarn behöver är att känna att våra barn betydde något. När någon säger Emmas namn och pratar om henne som en person blir jag ofta gråtfärdig. Inte för att jag saknar henne mer (det är inte möjligt!), inte för att jag blir påmind om henne (jag tänker på henne jämt!) utan för att det är så värdefullt de få gånger det händer. För att det gör mig så otroligt lycklig att hon minns av dem också.

Bakgrunden till bilden var inte angiven igår, men den är att den lille pojken behövde opereras i livmodern för att kunna överleva efter sin födsel. Han är nu en fullt frisk pojke flera år gammal. Att man kan operera på ett litet barn i livmodern så att det har en chans till liv ÄR ett mirakel. Detta nämndes inte vid bilden och det var det som satte igång den här vågen av känslor hos mig. En bild på en 21-veckors anonym bebis hand på Facebook kan kallas ett mirakel, men min 21-veckors bebis som dog är bättre att ignorera och inte låtsas om? Min 21 veckor gamla dotter hade också små händer och små armar som hon viftade med. Hon var ett mirakel, men det är det inte många som kallar henne. Mirakel på Facebook, men obetydlig och ersättbar i verkligheten? Tack gode gud att jag för det mesta är omgiven av familj och vänner som ser henne precis som jag gör. Som en liten Emma.

Yesterday an acquaintance of mine posted a picture on Facebook that affected me quite strongly. It is a picture that started circulating the internet a couple of years ago and it shows a surgery of a pregnant woman where the 21 weeks old baby grabs the surgeon's finger with his little hand. The comment to this picture simply was "life is a miracle". It stirred up a lot of feelings inside of me. It is so easy for people to put up pictures like this on Facebook with some clever comment, but to recognize that someone in the close vicinity lost a child with exactly a little hand like this is too hard to do? My family and closest friends have been fantastic during this time, talked about Emma, said her name and understood and accepted that grieving takes the time it takes. That Emma will always be a part of me. But other people that I do see from time to time have not even said a word about it, pretended like it hasn't happened or just asked if I don't feel ok now, we can always have another baby and life goes on.

That hand on the picture is about the same size as Emma's was. She existed, she was a person to me and it is so disturbed when I can't use her name without making people uncomfortable. That I all day long at work have to pretend like she didn't happen because if I were to mention my daughter people look at me like I am crazy. How can I not mention someone who has changed me forever? I understand that it is uncomfortable to talk about a dead child or death in general, which is a petty because it is so nice to remember our loved ones. What we, parents with angelbabies, need to feel is that our babies meant something. When someone says Emma's name and talks about her as a person I am on the verge of tears. Not because I miss her more (this is not possible!), not because I get reminded about her (I think about her all the time!) but because it is so precious the few times it happens. Because it makes me incredibly happy that she is remembered by them as well.

 

The story behind the picture was not stated yesterday, but it is that this little boy required a surgery while in the uterus to be able to survive after being born. He's now a healthy boy several years old. To be able to operate on a child inside of the uterus to give them a chance to life IS a miracle. This was not mentioned by the picture and is what stirred up this wave of feelings with me. A picture of a 21 weeks old anonymous baby's hand on Facebook is called a miracle, but my 21 weeks old baby that died is better to ignore and not take notice of? My 21 weeks old daughter also had tiny hands and little arms that she waved around. She was a miracle, but not many people call her that. Miracle on Facebook, but insignificant and replaceable in real life? Thank god I am mostly surrounded by friends and family who sees her just like I do. Like a little Emma.