Health

Hälsa

Sedan jag förlorade Emma har jag fått en förnyad motivation till att vara hälsosam. I somras handlade det om att ta dagliga promenader, inte för att gå ner vikten som jag gick upp under graviditeten, som inte bekymrade mig det minsta i alla fall, men för att läka inombords och få igång alla hormoner i min kropp igen. Alla frustrationer och negativa tankar blir lite lättare med träning, och jag tror att kroppen läker bättre fysiskt om själen mår bra. Jag tror negativa tankar ger kroppen mycket mer skada än vad vi är medvetna om.

 

Sedan jag fick veta om de elaka cellförändringarna handlar motivationen just om att bekämpa dem. Jag har börjat tänka mer på vad jag äter. Jag äter redan väldigt hälsosamt, men nu väljer jag målinriktat mat  som kan få ner östrogennivån. Till exempel väljer jag varje dag det mest hälsosamma alternativet lunch på jobbet, även om jag heller skulle vilja äta pannkakor istället för broccoli. Jag började träna på ett nytt gym för några veckor sen. Det är inte alltid så lätt att ta sig dit efter jobbet varannan dag när jag gått upp halv sex på morgonen och allt jag vill är att gå hem och ligga på soffan. Men jag gör det. Jag gör allt det här för om det finns en chans att detta hjälper mitt tillstånd så är det värt det. Jag gör det för att känna att det finns någonting som jag har kontroll över. Jag gör det för att jag ska kunna känna ro i själen och veta att jag har gjort allt jag kunnat. För att jag inte ska behöva ha dåligt samvete över det minsta lilla jag kunde gjort annorlunda. Jag gör det för att Emmas lillebror eller lillasyster ska ha en så bra start i livet som möjligt. Jag gör det för att jag varje sekund av varje dag längtar efter den dagen ett nytt liv växer i mig och vill göra allt för att det ska bli så snart som möjligt. Ett liv som jag vet är det enda som kommer kunna laga mitt trasiga hjärta mer än all terapi och tid i världen. Jag gör det för att jag ska kunna leva med mig själv om nyheterna i januari inte blir som jag hoppas. Jag gör det för att jag hoppas.



 

 

Since I lost Emma I have a renewed motivation to being healthy. In summer it was going for daily walks, not to lose the weight I gained during pregnancy, which didn't bother me the least anyway, but to heal on the inside and to get all the hormones in my body going again. All the frustration and negative thoughts become a bit lighter with exercise, and I think the body heals better physically if the soul is doing well. I think negative thoughts do a lot more harm to the body than we are aware of.

 

Since I found out about the mean cell changes, the motivation is about fighting them. I started thinking more about what I am eating. I am already eathing very healthy, but now I am very target oriented in choosing estrogen lowering food. For example I am choosing the healthiest meal at work every day, even if I would rather eat pancakes than broccoli. I started exercising at a new gym a couple of weeks ago. It's not always so easy to go there after work every second day after getting up at five thirty in the morning and all I want to do is to go home and lie on the sofa. But I do it. I do it to feel there is something I can control. I do it to be able to have peace of mind knowing I have done everything I could have. To not have to beat myself up about anything I could have done different. I do it so that Emma's little brother or sister will have the best start possible in life. I do it because every second of every day I long for the day when a new life is growing inside of me and I want to do everything I can to make it happen as soon as possible. A life that I know is the only thing that will be able to heal my broken heart more than all the therapy and time in the world. I do it so that I will be able to live with myself if the news in January are not what I hoped for. I do it because I have hope.