Magar
Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör. Överallt ser jag gravidmagar. Så fort jag går utanför dörren är de där. Det känns som att jorden borde bli överbefolkad det här året med tanke på hur många barn som ska födas bara i Innsbruck. Jag blir arg när jag ser alla dessa magar, mer än ledsen. Jag vet att det är en förbjuden tanke, men den går inte att undvika. Jag tycker inte att alla dessa kvinnor förtjänar den lyckan lika mycket som jag. Såklart gör de det och de skulle vara lika förtvivlade om något sådant hände dem, kanske har det till och med gjort det, men tanken poppar upp lika fort och ovälkommet som getingarna på vår terass när vi ska äta frukost i solen. Och de är väldigt svåra att bli av med.
Avundsjuka storlek X-Large, det är vad det är. Avund på att inte längre få vara del av det där underbara sällskapet kvinnor som kan stoltsera med sina magar, som fortfarande ser fram emot ett datum några månader senare, som fortfarande kan känna sparkar där inne och stryka handen över magen som bara gravida kvinnor gör, som slutat oroa sig efter vecka 12 helt ovetandes om vad som kan hända och som kan njuta av sin graviditet.
Annat var det när jag häromdagen såg en höggravid tjej som rökte. Det jag kände då var enbart raseri och en stor lust inom mig att skrika på henne och ge henne en stor örfil. Hur man kan äventyra hälsan på något så hjälplöst och oskyldigt förgår mitt förstånd. Om man vill spela med sin egen hälsa är det en sak, men att röka som gravid ser jag som ytterst omoget, egoistiskt och oetiskt.
Jag saknar min oskuldsfullhet. Jag saknar min mage. Jag saknar Emma.
Ps. Kusin, oroa dig inte, åt din mage gladde jag mig bara =)
It doesn't matter where I am or what I am doing. Everywhere I go, I see pregnancy bellies. As soon as I leave the house, there they are. It feels like earth will get overpopulated this year considering how many children will be born only in Innsbruck. More than sad, I get angry when I see all these bellies. I know it is a forbidden thought, but I can't escape it and I don't think that these women deserve the happiness as much as I do. Of course they do, and they would be equally devastated if something like this happened to them, it might even have, but the thought pops up just as quickly and unwelcome as the wasps on our terrace when we want to have breakfast in the sun. And they are very hard to get rid of.
Envy size X-large, that is what it's called. Envy of not being part of this wonderful society of women who can flaunt their bellies anymore, who can still look forward to a date a couple of months ahead, who can still fell kicking in there and stroke the belly with the hand as only pregnant women do, who stopped worrying after week 12 unaware of what can actually happen and who can enjoy their pregnancy.
The other day it was different. I saw a pregnant girl smoking and what I felt at that moment was solely rage and a big urge to scream at her and give her a huge slap on the face. How one can jeopardize the health of something so helpless and innocent is beyond my comprehension. To gamble with your own health is one thing, but to smoke while pregnant I find utterly immature, egoistic and unethical.
I miss my innocence. I miss my belly. I miss Emma.
Det spelar ingen roll var jag är eller vad jag gör. Överallt ser jag gravidmagar. Så fort jag går utanför dörren är de där. Det känns som att jorden borde bli överbefolkad det här året med tanke på hur många barn som ska födas bara i Innsbruck. Jag blir arg när jag ser alla dessa magar, mer än ledsen. Jag vet att det är en förbjuden tanke, men den går inte att undvika. Jag tycker inte att alla dessa kvinnor förtjänar den lyckan lika mycket som jag. Såklart gör de det och de skulle vara lika förtvivlade om något sådant hände dem, kanske har det till och med gjort det, men tanken poppar upp lika fort och ovälkommet som getingarna på vår terass när vi ska äta frukost i solen. Och de är väldigt svåra att bli av med.
Avundsjuka storlek X-Large, det är vad det är. Avund på att inte längre få vara del av det där underbara sällskapet kvinnor som kan stoltsera med sina magar, som fortfarande ser fram emot ett datum några månader senare, som fortfarande kan känna sparkar där inne och stryka handen över magen som bara gravida kvinnor gör, som slutat oroa sig efter vecka 12 helt ovetandes om vad som kan hända och som kan njuta av sin graviditet.
Annat var det när jag häromdagen såg en höggravid tjej som rökte. Det jag kände då var enbart raseri och en stor lust inom mig att skrika på henne och ge henne en stor örfil. Hur man kan äventyra hälsan på något så hjälplöst och oskyldigt förgår mitt förstånd. Om man vill spela med sin egen hälsa är det en sak, men att röka som gravid ser jag som ytterst omoget, egoistiskt och oetiskt.
Jag saknar min oskuldsfullhet. Jag saknar min mage. Jag saknar Emma.
Ps. Kusin, oroa dig inte, åt din mage gladde jag mig bara =)
It doesn't matter where I am or what I am doing. Everywhere I go, I see pregnancy bellies. As soon as I leave the house, there they are. It feels like earth will get overpopulated this year considering how many children will be born only in Innsbruck. More than sad, I get angry when I see all these bellies. I know it is a forbidden thought, but I can't escape it and I don't think that these women deserve the happiness as much as I do. Of course they do, and they would be equally devastated if something like this happened to them, it might even have, but the thought pops up just as quickly and unwelcome as the wasps on our terrace when we want to have breakfast in the sun. And they are very hard to get rid of.
Envy size X-large, that is what it's called. Envy of not being part of this wonderful society of women who can flaunt their bellies anymore, who can still look forward to a date a couple of months ahead, who can still fell kicking in there and stroke the belly with the hand as only pregnant women do, who stopped worrying after week 12 unaware of what can actually happen and who can enjoy their pregnancy.
The other day it was different. I saw a pregnant girl smoking and what I felt at that moment was solely rage and a big urge to scream at her and give her a huge slap on the face. How one can jeopardize the health of something so helpless and innocent is beyond my comprehension. To gamble with your own health is one thing, but to smoke while pregnant I find utterly immature, egoistic and unethical.
I miss my innocence. I miss my belly. I miss Emma.
No comments:
Post a Comment