Surgery No. 1

Operation Nr. 1

Operation nummer 1 är titeln för att det inte kommer vara den sista. Den 17 oktober opererades jag som planerat. Allting gick bra, det enda som gjorde ont var känslan från luften de var tvungna att pumpa in i magen för att kunna göra laparoskopin. Det kändes som håll i axeln gånger 1000. Det gjorde sjukt ont, men var borta efter två dagar igen. Det jobbigaste med operationen var att jag hade räknat med att jag skulle vara lättad efter operationen, att den där skiljeväggen skulle tas bort och i och med det skulle nästa graviditet fungera utan problem. Det kändes väldigt jobbigt när läkaren berättade att det inte var någon skiljevägg i livmodern, bara en liten polyp, som inte alls kunde vara orsaken till att Emma föddes för tidigt. Istället såg hon att livmodertappen var extremt kort, bara ca. 1 cm. Det betyder att det viktigaste nästa graviditet fortfarande är att sätta ett cerclage tidigt. Det känns skönt att veta att man kan göra något förebyggande, samtidigt gör hela cerclage historien mig väldigt nervös. Positivt var i alla fall att äggledaren var helt normal.

Det stora bakslaget kom några dagar efter operationen. Då ringde min läkare och ville att jag skulle komma in direkt för att de fått svar på vävnadsproverna från det som skrapats ut under operationen. Det visade på svåra cellförändringar inne i livmodern, något som kallas complex endometrial hyperplasia with atypia (ingen aning om vad det kallas på svenska). Det är en förtjockning av endometriet vanligtvis på grund av överskott av östrogen. Min läkare förstår inte hur jag kan ha fått det, då det oftast uppstår kort innan klimakteriet och hos överviktiga kvinnor. Men likväl är de där, de onda cellerna. Ännu en gång är jag undantaget till statistiken. Min läkare sa att om jag hade varit 55 år och utan barnönskan så hade de opererat bort livmodern direkt, men nu prövar vi istället en stark hormonterapi, 160 mg progesteron varje dag. Dessa ska tas i tre månader, och sen måste jag opereras igen för att se om förändringarna är borta. Sen får vi ta det utifrån de resultaten. Känns väldigt tungt och overkligt. Det är svårt att inte bli deprimerad och livrädd över det här, men jag får försöka att leva mitt liv så normalt som möjligt ändå. Vet bara inte hur. Det är tur att man har vänner och familj runt omkring en som är, eller i alla fall låter, övertygade om ett positivt resultat när man själv tvivlar. 

Det är så tungt att detta upptäcks och inte ens har någonting att göra med att Emma föddes för tidigt. Hur mycket ska en person behöva orka med under ett par månader? Men hade det inte varit för Emma, hade de här förändringarna inte upptäckts nu, utan kanske först när det var för sent att göra något åt dem. Som en nära vän sa, priset är ändå för högt, och jag håller med. Det kan inte vara meningen att små barn ska dö för att rädda sina mammor. Så grym kan världen bara inte vara. Och jag kan bli så arg på världen som ger mig något sånt här att oroa mig över, när det skulle vara min tid att tänka på Emma, på allt det fina med henne och inte på onda celler som kan bli cancer. Men nu är jag skyldig henne att göra det bästa av situationen, så jag får kämpa mig igenom det här också och ta en dag i taget. Bara 79 tabletter kvar att ta.

The title is surgery number 1 because it won't be the last one. On the 17th of October I had the surgery as planned. Everything went well and the only pain I had was from the air they had to pump up my stomach with during the laparoscopy. It felt like the lactic acid build up that one gets from running times a thousand. It hurt like hell, but was gone after two days again. The hardest thing with the surgery was that I had counted on feeling relieved afterwards, that the septum would be gone and therefore the next pregnancy wouldn't be a problem. It was really tough to hear the physician tell me that there was no septum in the uterus at all, only a small polyp that could not have been the reason that Emma was born to early at all. She did observe that my cervix was extremely short though, only about 1 cm. That means that the most important thing next pregnancy still is to put in a cerclage really early. It feels good to know there is something preventative that can be done about it. At the same time the whole cerclage thing makes me really nervous. On the positive side, the tube was completely normal.

The big setback came a couple of days after the surgery. My physician called me and wanted me to come in straight away since they had gotten the labs from the histology of the tissue that was scraped out during the surgery. It showed severe cell changes in the uterus, something called complex endometrial hyperplasia with atypia. It is a thickening of the endometrium in the uterus usually due to excess estrogen. My physician doesn't understand why I have this, since it usually occurs shortly before menopause or in obese women. Nevertheless they're there, the evil cells. Once again I am the exception to the statistics. My physician told med had I been 55 without a desire to want children, they would have removed my uterus immediately, but now we're going to try a strong hormone therapy instead, a daily dosage of 160 mg of progesterone. These are to be taken for three monts, and then I need another surgery to see if the abnormal cells are gone. How to go from there depends on the results. It feels really tough and unreal. It is hard not to be depressed and scared out of my mind about this, but I have to try to live my life as normal as possible anyway. I just don't know how. Luckily, when I am in doubt, my friends and family are, or are at least trying to sound like they are, convinced about a positive outcome.

It is so hard that something like this gets discovered, yet it has nothing to do with Emma being born to early. How much does one person have to deal with during the course of a couple of months? But had it not been for Emma, these changes would probably not have been discovered until it might have been too late to do something about them. Like a close friend of mine told me, the price is still too high to pay, and I agree. It can't be meant for small children to die to save their moms. The world can't be that cruel. And I get so angry at the world for giving me something like this to worry about, when it was supposed to have been my time to think about Emma, on all the nice things about her, and not on evil precancerous cells. But now I owe it to her to make the best out the situation, so I have to fight through this as well and take one day at a time. Only 79 pills left to go.