Två steg fram, och ett tillbaka
Idag hade jag lust att skriva något upplyftande eftersom jag har känt mig ganska normal de senaste dagarna. Så blev det inte. Hela dagen har jag varit omotiverad, ointresserad och trött. När jag kom hem var det plötsligt där. Gråtanfallet som jag inte har haft på relativt länge. Det är otroligt med vilken kraft det kan komma utan att man förväntar sig det. På ett sätt är det jobbigt eftersom jag blir påmind om det fina som inte finns hos mig längre. Men samtidigt är det skönt. Jag vet ju att det är "helt normalt" och jag mår egentligen inte sämre för att jag gråter. Det är bara att det syns på utsidan (i form av en rinnande näsa och svullna ögon). Ibland måste känslorna ventileras på ett annat sätt än ord för att kunna släppa lite på den tunga vikten på insidan. Då väljer jag mycket hellre en stor ful gråt än att vara arg. Jag är inte bra på att vara arg.
Idag hade jag lust att skriva något upplyftande eftersom jag har känt mig ganska normal de senaste dagarna. Så blev det inte. Hela dagen har jag varit omotiverad, ointresserad och trött. När jag kom hem var det plötsligt där. Gråtanfallet som jag inte har haft på relativt länge. Det är otroligt med vilken kraft det kan komma utan att man förväntar sig det. På ett sätt är det jobbigt eftersom jag blir påmind om det fina som inte finns hos mig längre. Men samtidigt är det skönt. Jag vet ju att det är "helt normalt" och jag mår egentligen inte sämre för att jag gråter. Det är bara att det syns på utsidan (i form av en rinnande näsa och svullna ögon). Ibland måste känslorna ventileras på ett annat sätt än ord för att kunna släppa lite på den tunga vikten på insidan. Då väljer jag mycket hellre en stor ful gråt än att vara arg. Jag är inte bra på att vara arg.
Sakta men säkert blir det bättre. Som de där danserna man lärde sig i skolan. Två steg fram, och ett tillbaka.
Today I felt like writing something positive, since I've felt relatively normal the last couple of days. That didn't happen. All day I was demotivated, uninterested and tired. I got home, and suddenly there it was. The crying spell I didn't have for quite some time. It is amazing, the force with which it can come when one doesn't expect it. In a way it is tough, since I get reminded of the beauty that is no longer with me. On the other hand, it feels good. I know it is "completely normal" and I don't really feel worse because I cry. It just shows on the outside (in the form of a runny nose and puffy eyes). Sometimes the feelings have to be ventilated in another way than the spoken word to be able to let go of the some of the weight inside. Then I much rather choose a big ugly cry than being angry. I am no good at being angry.
Slowly it is getting better. Like those dances you learned in school. Two steps forward, and one back.
No comments:
Post a Comment