Staying Strong

Att vara stark
Det finns fortfarande tillfällen när jag undrar om det här verkligen har hänt mig, eller om det bara är en dålig dröm. Jag skulle så gärna vakna upp ur den om jag kunde. Det är klart att man blir stark av en sån här sak, och det sägs ju att man inte vet hur stark man är förrän det är enda alternativet man har. Det är sant, men ingen ska behöva vara så här stark. 

I veckan var jag på ännu en undersökning på sjukhuset. De gjorde en ultraljudsundersökning med kontrastmedel i livmoder och äggledare. Under det besöket fick jag veta att: jag måste äta extra sköldkörtelhormon, en av mina äggledare har möjligtvis inte fri passage, jag har en skiljevägg i livmodern som läkaren trodde var troligaste orsaken till att jag öppnade mig och vi förlorade Emma då väggen gjorde att hon inte fick plats när hon växte, den här väggen måste opereras bort och efter operationen måste vi vänta sex månader innan vi försöker igen. Det känns som lite för mycket information för en dag. Även om det är skönt att få veta att detta antagligen var anledningen och att man med ett enkelt ingrepp kan förhindra att det händer igen, så är det tungt när det känns som att det aldrig tar slut.

Att behöva vänta i sex månader känns som en evighet när längtan redan är så stor, speciellt när jag senare på kvällen fick veta att två bekanta här är gravida. Medan jag måste gå igenom operation, läka och sörja kommer de känna lycka, se sina magar växa och känna sina barn sparka, saker som jag saknar varje dag. Medan vi fortfarande väntar på att få försöka igen kommer de redan ha sina barn i sin famn.

Trots det är vi fast beslutna att göra det bästa av det här halvåret även om det känns tufft just nu. Och kanske är det bra att storasyster får ytterliggare ett halvår som bara är hennes. Ingen operation och inget halvår kommer ge oss henne tillbaka, men det kan bli Emmas tid med oss även om hon inte är här. Och en tid att fortsätta vara stark.

There are still moments when I wonder if this has really happened to me, or if it's just a bad dream. I would desperately want to wake up from it if I only could. Of course you get strong from something like this, and there's the saying that you never know how strong you are until being strong is your only choice. It is true, but no one is supposed to have to be this strong.

This week I was at yet another examination at the hospital. They performed an ultrasound with dye in the uterus and fallopian tubes. During this visit they told me: I have to take supplemental thyroid hormone, one of my fallopian tubes might have a blockage, I have a wall in the uterus which the doctor thinks is the most probable cause of my cervix opening and us losing Emma since the wall limited the space for her to grow in, this wall has to be surgically removed and after the surgery we have to wait six months before we try again. It feels like a bit too much information for one day. Even though it feels good to know that this probably was the cause and that it can be prevented with a simple procedure it still feels tough that things just never end.

To have to wait for six months feels like an eternity when the longing is so strong, especially since I later that evening found out that two friends here are pregnant. While I have to go through surgery, heal and mourn, they will feel happiness, watch their bellies grow and feel their babies kick, things I miss every single day. While we are still waiting to try again, they will already have their babies in their arms.

Despite this we are determined to make the best out of this half of a year even if it feels tough right now. And perhaps it is a good thing that big sister gets another six months that are only hers. No surgery and no six months will give us her back, but it can be Emma's time with us even if she is not here. And a time to continue staying strong.