October

Oktober är, åtminstone i USA, månaden för ökad medvetenhet om missfall, fosterdöd och spädbarnsdöd. Den 15:e oktober är en dag då alla föräldrar och anhöriga kan tända ett ljus för sina barn och känna gemenskapen av andra i samma sits, en dag då man inte behöver känna sig ensam. Det tycker jag är ett jättebra initiativ. Jag kände mig otroligt ensam efter att vi förlorat Emma. Inte för att jag inte hade nära och kära omkring mig, men för att jag kände mig så misslyckad för att jag knappt hört talas om att någon förlorat sitt barn så sent i graviditeten förut. Jag ville inte träffa folk, dels för att det var jobbigt med deras blickar och reaktioner eller icke-reaktioner, men också för att jag skämdes för att min mage inte var där längre. För att inte jag lyckades med något som alla andra lyckas med. Sedan detta hände har väldigt många öppnat upp sig till mig och berättat historier om sig själva eller bekanta som har haft samma öde. Även om man inte önskar att någon annan ska förlora sitt barn så hjälper det faktiskt att veta att man inte är ensam, och att prata med någon som förstår exakt vad man går igenom. Men man får inte veta det förrän efteråt, efter att man har haft de där hemska och ensamma känslorna. För man pratar inte om det. Som Carina Bergfeldt skriver i sin krönika; på Facebook får ju ingen missfall. Just därför tycker jag det är viktigt att öka medvetenheten och att berätta: att jag är en av fyra.

October is, at least in the US, the pregnancy and infant loss awareness month. The 15th of October is the official pregnancy and infant loss remembrance day, a day when all parents and relatives can light a candle for their children and feel the community of others in the same boat, a day to not feel lonely. I felt incredibly lonely after we lost Emma. Not because I wasn't surrounded by friends and family, but because I felt like a failure since I had barely heard of anyone losing their baby that late in the pregnancy before. I didn't want to see people, partly because it was hard with their looks and reactions or non-reactions, but also because I was ashamed that my belly wasn't there anymore. Because I didn't succeed in something that everybody else have succeeded with. After this happened, a lot of people have opened up to me and told me stories about themselves or friends who had the same faith as us. Even if one never wishes anyone else to lose their child, it does help to know you're not alone, and to talk to someone who understands exactly what you are going through. But this is something you here about first after you had all these horrible and lonely feelings. Because one doesn't talk about it. Especially because of this, I think it is important to raise awareness and to tell the world: that I am one in four.