En man som heter Ove

Har precis läst ut boken "En man som heter Ove" av Fredrik Backman. Vilket litet guldkorn. En bok som man helt kan förlora sig i och får en att glömma världen utanför. En lättskriven bok som är så rörande att jag grät, så rolig att jag skrattade högt för mig själv, som jag önskar att jag inte redan läst. Den får mig att önska att jag kände en tjurig gammal gubbe som Ove (jag känner "tyvärr" bara goa gamla gubbar). Snälla läs den!

I just finished reading this book. What a precious little thing. A book that you can completely lose yourself in and make you forget that there is a world outside. One so touching it brought me to tears, so funny it made me laugh out loud, one that I wish I haven't already read. A book that makes me wish I knew an old grumpy man like Ove ("unfortunately" I only know nice old men). Please read it (once it has been translated)!

Last Day at Work

Idag skulle ha varit min sista dag på jobbet. Istället flög den bara förbi som vilken annan jobbdag som helst. Det är konstigt vilken annorlunda situation jag befinner mig i jämfört med hur det skulle varit. Det är otroligt ledsamt, och jag försöker istället tänka på allt jag har att vara tacksam över idag så att greppet runt mitt hjärta släpper efter för en stund. Jag är tacksam för att jag har en fyradagars helg framför mig, för att den underbara man som jag älskar står och lagar ljuvlig mat åt mig i köket, för att jag ska träffa mina söta vänner för ett glas vin om ett tag och för alla vänner jag inte träffar idag men som ändå är de finaste man kan önska sig. Tacksam för att jag läser en rörande och rolig bok, för att jag precis fick ett kärleksfullt sms av min mormor och morfar, för att min bror är den otroliga person han är och för att jag vet att min mamma och pappa hemma tänker på mig idag som alla andra dagar. Tacksam för att jag, trots allt det sorgliga, ändå känner kärlek och lycka över mycket annat. 

Today was supposed to have been my last day at work. Instead it just passed like any other work day. Strange, the situation I am in now compared to how it should have been. It is incredibly sad, and instead I am trying to think of all the things I am grateful for, to ease the weight in my heart for a while. I am grateful for having a four day weekend in front of me, for the wonderful man I love  cooking me a delicious meal in the kitchen right now, for the fact that I am meeting up with my sweet friends for a glass of wine in a while and for all the friends that I am not meeting today but still are the best one could ever wish for. Grateful for reading a moving and funny book, for just receiving a very loving text from my grandparents, for my brother being the great person he is and for knowing that my mom and dad are thinking of me today like every other day. Grateful, because despite the bad things that have happened, I still feel love and joy about a lot of things in life.

The Perseids

I helgen åkte vi upp till hütten för att titta på stjärnfall, eller rättare sagt perseiderna, som är ett meteorregn med störst aktivitet under den här tiden i augusti varje år. Förra året tajmade vi in det av en slump, men det var så underbart så vi ville absolut inte missa det i år. Det är en alldeles speciell känsla att vara uppe på berget under den tiden, att inte höra några andra människor runt omkring och ligga under bar himmel med ett täcke och se stjärnfall efter stjärnfall. Låt oss hoppas att några av mina önskningar slår in det här året också.

This weekend we went up to the hut to watch shooting stars, or more correctly the meteor shower called the Perseids. Last year we caught it by chance, but since it was so amazing we didn't want to miss it this year either. It is a really special feeling to be up on the mountain during this time, to not hear any other people around, lie under the sky with a duvet, and watch star after star falling in the sky. Let's hope some of my wishes come true this year as well.

Rain

Som jag har väntat. En mulen dag med regn. Det var evigheter sen det inträffade. Det var nog före. Det har varit veckor av sol och hetta, precis som en sommar ska vara, men idag känns det äntligen som att jag kan andas igen. En kväll utan måsten, utan att behöva vara utomhus och utnyttja tiden. Den här kvällen är bara min; min, regnets, åskans och soffans. Vilken lycka lite regn kan ge ibland.

I've been waiting for so long. An overcast day with rain. It's been forever, probably last time it occurred was before. It's been weeks of sun and heat, exactly like a summer is supposed to be, but today I finally feel like I can breath again. An evening without any musts, without having to be outside not to waste any time. This evening is only mine; mine, the rain's, the thunder's and the sofa's. How amazing that a little rain can bring such joy sometimes.

A regular Day

Jag tror inte riktigt att jag vet vad en vanlig dag är längre. Även om jag numera är tillbaka i rutinen med vad det innebär att gå till jobbet, träffa vänner och se fram emot och njuta av helgen och så vidare, så känns inte en enda dag som en vanlig dag.

Varje dag är ännu en dag efter att vi förlorade Emma, en dag längre bort från ögonblicket då vi fick träffa henne och säga farväl till henne, varje dag är en dag närmare att få reda på alla provsvar, att kunna försöka igen och varje dag tänker jag på vad som borde varit - just den dagen. Just idag.

Kanske är det just därför det känns så. Som att det ligger en tunn slöja över mig som blockerar känslor och intryck både utåt och inåt. Just idag skulle jag ha haft en underbart stor, fin och rund mage (som antagligen också hade irriterat mig i många avseenden i 40-gradig värme), jag skulle ha känt henne sparka därinne och planerat för Oktober. Just idag skulle jag fortfarande ha varit gravid. Kanske kan jag uppleva en vanlig dag först efter 24:e Oktober, kanske tidigare, kanske senare. Under tiden så är varje dag i vardagens rutin, en alldeles speciell dag för mig.

I don't think I know what a regular day is anymore. Even back in the routine of every day life, with going back to work, meeting friends, looking forward to and enjoying the weekend and so on, not a single day feels like a regular day. 

Every day is a day further away from the day we lost Emma, a day further away from the moment we met her and said our good-byes to her, every day is a day closer to getting all the test results, to be able to try again, and every day I think about what should have been - exactly that day. Today.

Perhaps that is why I feel that way. Like a thin veil hovers over me and is blocking both incoming and outgoing feelings and impressions. Today I was supposed to have a big, beautiful, and round belly (which probably also would have been quite bothersome in 40 degrees heat), I was supposed to have felt Emma kick in there and have planned for October. Today I was supposed to still be pregnant. Maybe I will experience a regular day after October 24th, maybe earlier, maybe later. Meanwhile, every single day in my every day life is a special day to me.

Therapy

kan komma i många former. Och en av de bästa kallas Lily. Under en dag med henne finns det inte plats för några ledsamma och deprimerande tankar. Har man inte egna barn för att hålla igång en så får man låna från sina vänner. Ett leende och mitt hjärta fylls av lycka.

Therapy can come in many forms. One of the best ones is called Lily. During a day with her there simply is no room for sad or depressing thoughts. If you don't have kids of your own, you have to borrow from your friends. One smile and my heart fills with joy.

It's called a miscarriage

Det kallas ett Missfall
Missfall är ett ord som man absolut inte vill höra när man är gravid. Även om man hört att det skulle vara ganska vanligt så är det ju inget som händer mig!

Jag var ganska orolig innan jag kom förbi den magiska gränsen, 12 veckor, men sedan skulle ju allt bara gå bra. Jag passerade halvtid och det fanns inte en tanke på att något skulle kunna gå dåligt så sent. Inte något annat än foglossning och andra diverse graviditetskrämpor.

På söndagen i vecka 21 tog vi magfoto som vi gjorde varje söndag. Magen hade blivit så himla fin efter en växtspurt under min semester. Jag kände mig otroligt vacker och älskade min runda mage. Två dagar senare var den borta. Kramper och blödningar, en livmodertapp som öppnat sig, sammandragningar som inte lugnade ner sig, timmar av värkar, sprutor av morfin och en förlossning. Det var så jag fick sent "missfall".

Jag hatar det ordet. Som Malin Wollin beskrev så bra i sin intervju i Mama när en liknande sak hände henne: mitt barn som dog var inget missfall. Här i Österrike gör man skillnad på missfall och ett för tidigt fött barn genom vikten på barnet. Om det väger under 500 gram är det alltså ett missfall. Men vår dotter var i allra högsta grad ett barn som vi förlorade. Jag älskade henne från första stund och jag saknar henne varje dag. Vi höll henne i våra armar, pussade henne och pratade med henne. Hon var så söt och vacker. Det var vår dotter.

Därför gör det så ont i mig när jag av någon anledning måste säga att jag fick missfall, det förringar betydelsen av Emma. Jag förlorade ett barn, min dotter. Jag blev mamma till ett änglabarn och de känslor det för med sig ryms inte i det där hemska ordet.

Sista bilden på magen
Last picture of the Belly

A word you do not want to hear when you're pregnant. And never did I think it would happen to me, as one always thinks. Before passing the magical 12 weeks I was a little worried, but after passing half time I enjoyed my beautiful belly so much and relaxed. On Sunday in week 21, as usual on Sundays, we took the weekly pic of the growing belly. Two days later, it was gone.

Cramps, bleedings, an open cervix, hours of labour and morfin shots and finally giving birth. That was my version of a  late "miscarriage".

I've come to hate this word. It belittles everything that we went through. Giving birth to a beautiful daughter, loving her from the first moment, holding her in our arms, kissing her and talking to her, all these experiences are diminished by that little word. I became a mother, we became parents and I miss Emma every day.

We lost a child.