If Life Were A Movie...

Om livet vore en film...

Ibland önskar jag att livet vore en film som jag satt och tittade på. Då skulle jag ha kontrollen att pausa när det behövdes. Pausa och ha tid att bearbeta allting utan att någonting hände under tiden. Sedan kunde jag trycka på play igen när jag var redo. Utan att ha missat händelser som kräver mer av mig än jag kan ge just nu. Att kunna glädjas helhjärtat åt allt underbart som sker runt omkring mig utan att det krossade hjärtat gör sig lika mycket påmint. Utan det grå molnet som förföljer mig. Tyvärr går det ju inte att pausa en film som man själv är huvudperson i. Tur att de flesta filmer slutar lyckligt!

Sometimes I wish that life were a movie that I was watching. Then I would have to control to pause it when needed. Pause and have time to process everything without anything happening in the meantime. After that I could just push play again when I'm ready. Without having missed events that demand more of me than I can give right now. To be able to wholeheartedly feel  joy about all the wonderful things happening around me without having the broken heart making itself reminded that much. Without the grey cloud that is haunting me. Unfortunately, you can't pause a movie where you are the protagonist yourself. Luckily most movies have a happy end!

One Year

Ett år

Det är vad min terapeut säger att man måste gå igenom innan det blir lite lättare. Innan man gått igenom alla dagar som går att jämföra med året innan och alla högtider som man redan föreställt sig i framtiden. 

Det var en liten paus med de där jämförelserna efter Emmas beräknade födelsedatum och begravning och fram till jul. Fast en paus var det ju ändå inte för på dagen för Emmas begravning började jag ta hormoner och hade tusen saker att oroa mig för. Sen kom julen som gick lättare än förväntat, mycket tack vare kärleken från min familj och att min kärlek var där med mig och min familj. Dags för nyår, det bitterljuva nyåret, som övergick i en väntan på operation. 

Nu är jag här. Nu börjar en helt annan typ av datum och jämförelser att poppa upp. På torsdag är det Mattis födelsedag. För ett år sedan den dagen var jag gravid i tredje veckan. Lilla Emma var ett en gammal vecka litet guldkorn i min mage som ingen av oss visste om. Eftersom jag var gravid i 21 veckor så kanske det inte är så svårt att föreställa sig vad det är för jämförelser min hjärna kommer ockupera mig med framöver. Alla dessa underbara minnen som jag värdesätter så mycket, men som samtidigt gör så ont. Tiden har gått otroligt snabbt när man ser tillbaka och snart har vi klarat igenom oss det här året. Det trodde jag aldrig då. Arton veckor kvar.

That is what my therapist tells me is what you have to go through before it starts getting easier. Before you have passed all those days that can be compared to the year before or all the holidays that you had already envisioned in the future.  

There was a short break with those comparisons after Emma's due date and funeral until Christmas. Although, it wasn't really a break since on the day of Emma's funeral I started taking the hormones and had a thousand things to worry about. Then came Christmas, which went a lot better than expected, mostly thanks to the love from my family and the fact that my love was there with my family and me. Time for New Year's Eve, the bitter sweet New Year's Eve, that transitioned into a wait for the surgery.

Now I'm here. Now a completely other kind of dates and comparisons are popping up. On Thursday it's Matti's birthday. A year ago on that day I was three weeks pregnant. Little Emma was a one week old little grain of gold in my belly that none of us knew about. Since I was pregnant for 21 weeks it might not be that hard to imagine what kind of comparisons my brain will occupy me with in the weeks to come. All these wonderful memories that I treasure so deeply, but that hurt so much as well. When looking back, time has passed incredibly fast and soon we will have made it through this year. I never thought so back then. Eighteen weeks to go.

An Ugly Pair of Shoes

Healthy

Frisk

Idag bekräftades resultaten från histologin och alla cellförändringar är borta! Jag är frisk! Det är så otroligt skönt att höra efter tre månader av konstant oro. Efter operationen var jag så nervös som aldrig tidigare, min mage vändes ut och in kändes det som. Nu är jag istället utmattad, men lycklig att jag är frisk. Tack och lov började det här året bra. Ett litet bakslag är att min läkare vill att jag för säkerhets skull ska ta hormoner i tre månader till. Alltid dessa tre månader som snart har blivit till ett år sen vi förlorade Emma. Tre månader går ju fort, och jag inser att det är för mitt eget bästa, men det känns som en lång tid när vi egentligen redan skulle haft en tre-månaders tjej här hemma. Det är i alla fall tre månader utan så mycket oro och förhoppningsvis kan jag hitta tillbaka till livet lite. Jag har slängts fram och tillbaka i ett helvete tills nu, men den här tiden ska jag använda till att gräva mig upp därifrån. Till att åka hem och krama min familj lite mera, träffa mina vänner mer igen och skratta lite mera. Allt kommer bli bra.

Today the results from the histology were confirmed and all the pre-cancerous cells are gone! I am healthy! It feels so incredibly relieving to hear after three months of constant worry. After the surgery I was so nervous like never before, it felt like my stomach turned inside out. Now I am exhausted instead, but happy to be healthy. Thank god this year started off well. A small setback is that my doctor wants me to take the hormones for three more months just as a precaution. Always these three months that have soon become almost a year since we lost Emma. Three months do go fast, and I realize it is for my best, but it feels like a long time as we were already supposed to have a three month old girl in our home. At least it will be three months without too much worry and hopefully I can find my way back to life a bit. I've been thrown back and forth in hell until now, but I will use this time to dig myself up from there. To go home and hug my family a little more, meet my friends more often again and laugh a bit more. Everything will be fine.

HAPPY New Year

GOTT Nytt År

Aldrig har väl ett nytt år betytt så mycket för mig. Som jag har längtat efter 2013 att vara över. Första halvan av året var jag som lyckligast i mitt liv, men andra halvan har kantats av så mycket dåliga nyheter att det kändes så oerhört lättande att fira in det nya året. Nyårsafton var helt oplanerat tills dagen innan, men blev en jättemysig liten tillställning med underbart god mat och finaste vännerna. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt. Samtidigt som jag kände mig väldigt lättad när tolvslaget kom och vi stod ute med champagne, tittade på raketerna och kramades, kunde jag inte undvika att sakna Emma lite extra, och önska att hon var där med oss. Men i det hela symboliserade tolvslaget lycka för mig, en ny början, nya hopp, en början på något bättre, på ett GOTT nytt år.

Never has a new year meant so much to me. I have longed so much for 2013 to be over. The first half of the year I was the happiest I've been in my life, but the second half was lined with so much bad news that it felt incredibly relieving to celebrate the new year. New years eve was completely unplanned until the day before, but it turned into a perfect little event with delicious food and the best of friends. I would not have wanted it any other way. At the same time as I felt very relieved when we were ringing in the new year standing outside with champagne, watching the fireworks and hugging, I also could not help but missing Emma a bit extra, and wishing she was there with us. But on the whole, the clock striking twelve symbolized happiness to me, a new start, new hopes, a beginning of something better, a HAPPY new year.

 

The Thing with Christmas

Det där med Julen

Jag fasade inför julen i somras. I flera år har jag längtat efter att få fira julen med min egna familj och jag var så glad för att det äntligen skulle bli så i år. Det kändes inte ens jobbigt (ok, lite) att inte fira jul hemma i Sverige för första gången. Sedan förlorade vi Emma och därför skulle den här julen bli extra svår att gå igenom. Sedan dess har tiden gått och sorgen förändrats. Julen är här, men den känns mycket ljusare än vad jag förväntat mig. Jag skulle såklart göra allt för att Emma skulle få vara här med oss och saknar att hon inte är det, men jag kan ändå känna glädje.  Kanske hjälper det att mina föräldrar bor i en ny lägenhet, att vi ska fira julafton hemma hos oss i år, att alla små prydnadstomtar måste hitta nya platser att stå på och att min älskade Matti ska komma hit och vara med mig. Att så mycket är annorlunda gör kanske att man känner saknaden efter henne och skillnaden mot det som skulle vara ett snäpp mindre. Kanske hjälper det att jag älskar julen så otroligt mycket och den alltid har gjort mig lycklig. Kanske är jag bara stark. Idag har det handlats tomtar, bakats bröd och godis, julgranen har blivit klädd och alla juklappar ligger inslagna under den. Vi är förberedda för jul, och jag tror att jag också är det.

 I dreaded Christmas this summer. For several years I have longed to celebrate Christmas with my own family and I was so glad this was finally going to be that year. It didn't even feel hard (ok, a little bit) to not celebrate Christmas at home in Sweden for the first time ever. Then we lost Emma and therefore, Christmas would be extra hard to experience this year. Since then, time has passed and the grief has changed. Christmas is here, but it feels a lot brighter than I expected it to. I would obviously do everything for Emma to be here with us and I miss that she is not, but I can still feel joy. Perhaps it helps that my parents live in a new flat, that we will celebrate Christmas at our place this year, that all the little decorative Santas have to find new places to hang out at, and that my beloved Matti is coming here to be with me. The fact that so much is different might help a little bit with the feelings of missing her and the difference to what should have been. Maybe it helps that I love Christmas so much and that it has always made me happy. Maybe I am just strong. Today we've bought Santas, baked bread and sweets, decorated the Christmas tree and put all the wrapped gifts underneath it. We're all set for Christmas and I think I am too.

       

Six months

Sex månader

Inatt vaknade jag på ett väldigt konstigt sätt. Jag somnade runt 23 och sen vaknade jag plötsligt av någon anledning, säker på att jag hört mitt alarm och trodde att jag var tvungen att gå till jobbet. Det var becksvart som det alltid är när jag går upp under vintern, men när jag kollade på klockan såg jag att det var knappt efter midnatt. Det var förvirrande och det tog mig ett bra tag innan jag insåg att jag faktiskt kunde somna om. Exakt för sex månader sedan den tiden föddes Emma. Den 12 december kändes så långt borta då, som att vi aldrig skulle komma dit. Ett halvår, det var en evighet och mer. Och nu är vi här. Sex månader senare. Ibland önskar jag att de här sex månaderna aldrig hade hänt. Men det gjorde de, och därför skulle jag aldrig i livet vilja ändra på det. Det har förändrat mig utan och innan. Det har förändrat sättet jag ser världen på och sättet jag känner på. Så många känslor och så lite känslor på samma gång. Jag hatar att Emma inte är här hos oss, men jag älskar att vi fick träffa henne. Jag hatar att just vi är tvungna att gå igenom allt det här, men jag älskar att vi älskar varandra på ett helt annat sätt än tidigare, den typen av älska som man ser i riktigt riktigt bra filmer. Jag älskar min familj ännu mer om det ens är möjligt, men jag hatar att Emma inte får lära känna dem. Jag hatar att det här är någonting som alltid kommer vara en del av mig, men jag älskar det också. Samtidigt känner jag mig helt tom och utmattad. Men men, jag överlevde de här sex månaderna och det kan bara bli bättre. Jag ser fram emot de kommande sex månaderna.

I woke up in a really weird way tonight. I fell asleep around 23 and then for some reason I abruptly awoke, sure I had heard my alarm go off, thinking I had to go to work. It was pitch black like it always is when I get up in winter, but looking at the time I saw it was just after midnight. It was really confusing and took me a long time to realize I could actually go back to sleep. Exactly six months ago at that time Emma was being born. The 12th of December felt so far away at the time, like we would never get there. Half a year, that was an eternity and more. And now here we are. Six months later. Sometimes I wish these six months had never happened. But it did, and therefore I wouldn't change them for the world. It has changed me to the core.  It has changed the way I see the world and the way I feel. So many feelings and so little feelings at the same time. I hate that Emma is not here with us, but I love that we got to meet her. I hate that we have to go through all this, but I love the way we love each other in a completely other way than before, the kind of love you see in really really good movies. I love my family even more if that is even possible, but I hate that Emma won't get to know them. I hate that this is something that will always be a part of me, but I love it too. At the same time I feel completely empty and drained. But hey, I survived these six months and it can only get better from here. I look forward to the next six months.

Four weeks

Fyra veckor

Så många veckor skulle hon varit idag. Så många veckor har jag istället käkat hormoner. Dubbelt så många veckor kvar. Ibland känns livet inte så underbart som det skulle kunna varit.

 

That is how many weeks she would have been today. That is how many weeks I have been taking hormones instead. Twice the amount of time is left to go. Sometimes life doesn't feel as wonderful as it could have been.

Health

Hälsa

Sedan jag förlorade Emma har jag fått en förnyad motivation till att vara hälsosam. I somras handlade det om att ta dagliga promenader, inte för att gå ner vikten som jag gick upp under graviditeten, som inte bekymrade mig det minsta i alla fall, men för att läka inombords och få igång alla hormoner i min kropp igen. Alla frustrationer och negativa tankar blir lite lättare med träning, och jag tror att kroppen läker bättre fysiskt om själen mår bra. Jag tror negativa tankar ger kroppen mycket mer skada än vad vi är medvetna om.

 

Sedan jag fick veta om de elaka cellförändringarna handlar motivationen just om att bekämpa dem. Jag har börjat tänka mer på vad jag äter. Jag äter redan väldigt hälsosamt, men nu väljer jag målinriktat mat  som kan få ner östrogennivån. Till exempel väljer jag varje dag det mest hälsosamma alternativet lunch på jobbet, även om jag heller skulle vilja äta pannkakor istället för broccoli. Jag började träna på ett nytt gym för några veckor sen. Det är inte alltid så lätt att ta sig dit efter jobbet varannan dag när jag gått upp halv sex på morgonen och allt jag vill är att gå hem och ligga på soffan. Men jag gör det. Jag gör allt det här för om det finns en chans att detta hjälper mitt tillstånd så är det värt det. Jag gör det för att känna att det finns någonting som jag har kontroll över. Jag gör det för att jag ska kunna känna ro i själen och veta att jag har gjort allt jag kunnat. För att jag inte ska behöva ha dåligt samvete över det minsta lilla jag kunde gjort annorlunda. Jag gör det för att Emmas lillebror eller lillasyster ska ha en så bra start i livet som möjligt. Jag gör det för att jag varje sekund av varje dag längtar efter den dagen ett nytt liv växer i mig och vill göra allt för att det ska bli så snart som möjligt. Ett liv som jag vet är det enda som kommer kunna laga mitt trasiga hjärta mer än all terapi och tid i världen. Jag gör det för att jag ska kunna leva med mig själv om nyheterna i januari inte blir som jag hoppas. Jag gör det för att jag hoppas.



 

 

Since I lost Emma I have a renewed motivation to being healthy. In summer it was going for daily walks, not to lose the weight I gained during pregnancy, which didn't bother me the least anyway, but to heal on the inside and to get all the hormones in my body going again. All the frustration and negative thoughts become a bit lighter with exercise, and I think the body heals better physically if the soul is doing well. I think negative thoughts do a lot more harm to the body than we are aware of.

 

Since I found out about the mean cell changes, the motivation is about fighting them. I started thinking more about what I am eating. I am already eathing very healthy, but now I am very target oriented in choosing estrogen lowering food. For example I am choosing the healthiest meal at work every day, even if I would rather eat pancakes than broccoli. I started exercising at a new gym a couple of weeks ago. It's not always so easy to go there after work every second day after getting up at five thirty in the morning and all I want to do is to go home and lie on the sofa. But I do it. I do it to feel there is something I can control. I do it to be able to have peace of mind knowing I have done everything I could have. To not have to beat myself up about anything I could have done different. I do it so that Emma's little brother or sister will have the best start possible in life. I do it because every second of every day I long for the day when a new life is growing inside of me and I want to do everything I can to make it happen as soon as possible. A life that I know is the only thing that will be able to heal my broken heart more than all the therapy and time in the world. I do it so that I will be able to live with myself if the news in January are not what I hoped for. I do it because I have hope.

Getting there

Det kommer ta tid. Att kunna vara glad igen. Såklart kan jag vara glad, men det är en annan sorts glad än innan. Det krävs mer för mig att känna mig glad, känna mig glad på riktigt. Jag behöver mycket mer (kvalitet, inte kvantitet) för att uppnå den känslan nuförtiden, men när jag väl får den är den mer genuin än den någonsin varit. Jag uppskattar saker på ett helt annat sätt. Jag tror jag tycker om det så här. Det nya glada. Låter detta det minsta vettigt?

It will take time. To be able to be happy again. Of course I can be happy, but it is another kind of happy than before. It takes more for me to feel happy, to feel happy for real. I need a lot more (quality, not quantity) to achieve this feeling nowadays, but when I do get it, it is more genuine than it has ever been before. I appreciate things in a completely other way. I think I like it this way. The new happy. Does this make any sense?

Motivation

Jag hittade Bruce Springsteens nya singel igår och spelade den på repeat hela kvällen för att den var SÅ BRA. Det är en underbar låt (såklart när det är the Boss) och det känns som att den är skriven till mig för att ta mig igenom den här svåra tiden. Musik är en sorts terapi för mig och det är så skönt när man hittar låtar som "talar" till en. Jag ska lyssna på den här när livet känns mörkt och jag behöver lite motivation. 

I found Bruce Springsteen's new single yesterday and played it on repeat the whole night because it was SO GOOD. It's a wonderful song (of course since it is the Boss) and it feels like it is written to me to get through these hard times. Music is a sorts of therapy to me and it feels so good when finding songs that "speaks" to me. I'll listen to this one when life feels dark and I need some motivation.

Meanwhile

Under tiden
Jag har inte orkat skriva om min operation än, även om den gick bra. Under tiden kommer en glad bild från när Sverige vann mot Österrike förra helgen. Några dagar innan Emma föddes så förlorade Sverige, helt ofattbart, mot Österrike. Kanske är detta vändpunkten. Kanske symboliserar mitt leende på bilden vad som väntar oss 2014?

I haven't felt like writing about the surgery yet, even if it went well. In the meantime, here is a happy picture from when Sweden beat Austria last weekend. A couple of days before Emma was born Sweden lost, quite unimaginable, against Austria. Maybe this is the turning point. Maybe my smile in this picture symbolizes what awaits us in 2014?

Photo: Johan Carlberg

I am trying

                     

Jag försöker

Jag försöker vara stark. Jag är starkare än jag någonsin varit i mitt liv. Men gud så svårt det är ibland. Speciellt när hela ens kropp påminner en om vad som har hänt genom att bestämma sig för att alla tankar man har inte bara ska cirkulera i huvudet och kännas i hjärtat utan också yttra sig som fysisk smärta. Ifall jag skulle råka lyckas skingra tankarna för en stund, så kan alltid magen se till att jag inte glömmer. Tack kroppen för den här alarmfunktionen, men jag skulle gärna ha lite sovmorgon ibland.

I am trying yo be strong. I am stronger than I've ever been in my life. But god it is hard sometimes. Especially when your whole body reminds you of what happened by deciding that all the thoughts are not only going around in circles in the head or being felt in the heart, but also express itself as physical pain. If my thoughts happened to clear up for a while, my stomach can always make sure I don't forget. Thank you body for this function, but I would love to sleep in once in a while. 

Quote of the Day

Dagens Citat

Quote of the Day

Dagens Citat

Change

Last Day at Work

Idag skulle ha varit min sista dag på jobbet. Istället flög den bara förbi som vilken annan jobbdag som helst. Det är konstigt vilken annorlunda situation jag befinner mig i jämfört med hur det skulle varit. Det är otroligt ledsamt, och jag försöker istället tänka på allt jag har att vara tacksam över idag så att greppet runt mitt hjärta släpper efter för en stund. Jag är tacksam för att jag har en fyradagars helg framför mig, för att den underbara man som jag älskar står och lagar ljuvlig mat åt mig i köket, för att jag ska träffa mina söta vänner för ett glas vin om ett tag och för alla vänner jag inte träffar idag men som ändå är de finaste man kan önska sig. Tacksam för att jag läser en rörande och rolig bok, för att jag precis fick ett kärleksfullt sms av min mormor och morfar, för att min bror är den otroliga person han är och för att jag vet att min mamma och pappa hemma tänker på mig idag som alla andra dagar. Tacksam för att jag, trots allt det sorgliga, ändå känner kärlek och lycka över mycket annat. 

Today was supposed to have been my last day at work. Instead it just passed like any other work day. Strange, the situation I am in now compared to how it should have been. It is incredibly sad, and instead I am trying to think of all the things I am grateful for, to ease the weight in my heart for a while. I am grateful for having a four day weekend in front of me, for the wonderful man I love  cooking me a delicious meal in the kitchen right now, for the fact that I am meeting up with my sweet friends for a glass of wine in a while and for all the friends that I am not meeting today but still are the best one could ever wish for. Grateful for reading a moving and funny book, for just receiving a very loving text from my grandparents, for my brother being the great person he is and for knowing that my mom and dad are thinking of me today like every other day. Grateful, because despite the bad things that have happened, I still feel love and joy about a lot of things in life.

A regular Day

Jag tror inte riktigt att jag vet vad en vanlig dag är längre. Även om jag numera är tillbaka i rutinen med vad det innebär att gå till jobbet, träffa vänner och se fram emot och njuta av helgen och så vidare, så känns inte en enda dag som en vanlig dag.

Varje dag är ännu en dag efter att vi förlorade Emma, en dag längre bort från ögonblicket då vi fick träffa henne och säga farväl till henne, varje dag är en dag närmare att få reda på alla provsvar, att kunna försöka igen och varje dag tänker jag på vad som borde varit - just den dagen. Just idag.

Kanske är det just därför det känns så. Som att det ligger en tunn slöja över mig som blockerar känslor och intryck både utåt och inåt. Just idag skulle jag ha haft en underbart stor, fin och rund mage (som antagligen också hade irriterat mig i många avseenden i 40-gradig värme), jag skulle ha känt henne sparka därinne och planerat för Oktober. Just idag skulle jag fortfarande ha varit gravid. Kanske kan jag uppleva en vanlig dag först efter 24:e Oktober, kanske tidigare, kanske senare. Under tiden så är varje dag i vardagens rutin, en alldeles speciell dag för mig.

I don't think I know what a regular day is anymore. Even back in the routine of every day life, with going back to work, meeting friends, looking forward to and enjoying the weekend and so on, not a single day feels like a regular day. 

Every day is a day further away from the day we lost Emma, a day further away from the moment we met her and said our good-byes to her, every day is a day closer to getting all the test results, to be able to try again, and every day I think about what should have been - exactly that day. Today.

Perhaps that is why I feel that way. Like a thin veil hovers over me and is blocking both incoming and outgoing feelings and impressions. Today I was supposed to have a big, beautiful, and round belly (which probably also would have been quite bothersome in 40 degrees heat), I was supposed to have felt Emma kick in there and have planned for October. Today I was supposed to still be pregnant. Maybe I will experience a regular day after October 24th, maybe earlier, maybe later. Meanwhile, every single day in my every day life is a special day to me.