Nine months

Nio månader

Idag den 12 mars är det nio månader sen Emma hälsade på oss en liten stund. Jag kan inte riktigt fatta att det har gått så lång tid sen dess. Helgen var ganska jobbig då jag vid den tiden för ett år sedan fick se Emmas hjärta slå för första gången. Det var ju en väldigt kaosartad dag på sjukhuset med mamma i München, och samtal hem till en chockad Matti om att vi var mycket längre än vi trott. Trots all kaos och chock de där dagarna så är de också fina minnen nu. även om de poppar upp i mitt huvud när som helst vare sig jag vill det eller inte. Nio månader senare hade jag dock inte varit där jag är nu om jag inte hade bearbetat de här minnena och försökt se dem som mer vackra än smärtsamma (även om hjärtat fortfarande värker av saknad varje dag). De flesta får åratal att skapa minnen med sina barn, vi fick 21 veckor så allt som jag kan minnas är guld värt. Jag vet att det kan verka som att jag torterar mig själv med minnena och jämförelser med hur det var och kunde ha varit, men den smärtan är bara ett uttryck för min kärlek till Emma. Nio månader av kärlek.

Today, the 12th of March, marks nine months since Emma visited us for a brief moment. I can't really comprehend that it has been so long since then. The weekend was pretty rough since I at that time last year got to see Emma's heartbeat for the first time. It was a very chaotic day with my mom at the hospital in Munich, and a call home to a very shocked Matti since we were much further along than we had thought, but in spite of all the chaos and shock those days they are also nice memories now, even if they pop up in my head at any time whether I want it or not. Nine months later I wouldn't have been where I am now it it hadn't been for dealing with these memories and trying to see them more as beautiful than painful (even if my heart still aches of longing every day). Most people get decades to create memories with their children, we had 21 weeks so everything that can be remembered is worth everything to me. I know it might seem like I am torturing myself with the memories and comparisons of what were and could have been, but this pain is only an expression for my love to Emma. Nine months of love.

Forget-Me-Not

Never

Valentine's Day...

Alla hjärtans dag...
och jag saknar dig (lika mycket som varje annan dag).

and I miss you (just as much as any other day).

One Year

Ett år

Det är vad min terapeut säger att man måste gå igenom innan det blir lite lättare. Innan man gått igenom alla dagar som går att jämföra med året innan och alla högtider som man redan föreställt sig i framtiden. 

Det var en liten paus med de där jämförelserna efter Emmas beräknade födelsedatum och begravning och fram till jul. Fast en paus var det ju ändå inte för på dagen för Emmas begravning började jag ta hormoner och hade tusen saker att oroa mig för. Sen kom julen som gick lättare än förväntat, mycket tack vare kärleken från min familj och att min kärlek var där med mig och min familj. Dags för nyår, det bitterljuva nyåret, som övergick i en väntan på operation. 

Nu är jag här. Nu börjar en helt annan typ av datum och jämförelser att poppa upp. På torsdag är det Mattis födelsedag. För ett år sedan den dagen var jag gravid i tredje veckan. Lilla Emma var ett en gammal vecka litet guldkorn i min mage som ingen av oss visste om. Eftersom jag var gravid i 21 veckor så kanske det inte är så svårt att föreställa sig vad det är för jämförelser min hjärna kommer ockupera mig med framöver. Alla dessa underbara minnen som jag värdesätter så mycket, men som samtidigt gör så ont. Tiden har gått otroligt snabbt när man ser tillbaka och snart har vi klarat igenom oss det här året. Det trodde jag aldrig då. Arton veckor kvar.

That is what my therapist tells me is what you have to go through before it starts getting easier. Before you have passed all those days that can be compared to the year before or all the holidays that you had already envisioned in the future.  

There was a short break with those comparisons after Emma's due date and funeral until Christmas. Although, it wasn't really a break since on the day of Emma's funeral I started taking the hormones and had a thousand things to worry about. Then came Christmas, which went a lot better than expected, mostly thanks to the love from my family and the fact that my love was there with my family and me. Time for New Year's Eve, the bitter sweet New Year's Eve, that transitioned into a wait for the surgery.

Now I'm here. Now a completely other kind of dates and comparisons are popping up. On Thursday it's Matti's birthday. A year ago on that day I was three weeks pregnant. Little Emma was a one week old little grain of gold in my belly that none of us knew about. Since I was pregnant for 21 weeks it might not be that hard to imagine what kind of comparisons my brain will occupy me with in the weeks to come. All these wonderful memories that I treasure so deeply, but that hurt so much as well. When looking back, time has passed incredibly fast and soon we will have made it through this year. I never thought so back then. Eighteen weeks to go.

An Ugly Pair of Shoes

The Thing with Christmas

Det där med Julen

Jag fasade inför julen i somras. I flera år har jag längtat efter att få fira julen med min egna familj och jag var så glad för att det äntligen skulle bli så i år. Det kändes inte ens jobbigt (ok, lite) att inte fira jul hemma i Sverige för första gången. Sedan förlorade vi Emma och därför skulle den här julen bli extra svår att gå igenom. Sedan dess har tiden gått och sorgen förändrats. Julen är här, men den känns mycket ljusare än vad jag förväntat mig. Jag skulle såklart göra allt för att Emma skulle få vara här med oss och saknar att hon inte är det, men jag kan ändå känna glädje.  Kanske hjälper det att mina föräldrar bor i en ny lägenhet, att vi ska fira julafton hemma hos oss i år, att alla små prydnadstomtar måste hitta nya platser att stå på och att min älskade Matti ska komma hit och vara med mig. Att så mycket är annorlunda gör kanske att man känner saknaden efter henne och skillnaden mot det som skulle vara ett snäpp mindre. Kanske hjälper det att jag älskar julen så otroligt mycket och den alltid har gjort mig lycklig. Kanske är jag bara stark. Idag har det handlats tomtar, bakats bröd och godis, julgranen har blivit klädd och alla juklappar ligger inslagna under den. Vi är förberedda för jul, och jag tror att jag också är det.

 I dreaded Christmas this summer. For several years I have longed to celebrate Christmas with my own family and I was so glad this was finally going to be that year. It didn't even feel hard (ok, a little bit) to not celebrate Christmas at home in Sweden for the first time ever. Then we lost Emma and therefore, Christmas would be extra hard to experience this year. Since then, time has passed and the grief has changed. Christmas is here, but it feels a lot brighter than I expected it to. I would obviously do everything for Emma to be here with us and I miss that she is not, but I can still feel joy. Perhaps it helps that my parents live in a new flat, that we will celebrate Christmas at our place this year, that all the little decorative Santas have to find new places to hang out at, and that my beloved Matti is coming here to be with me. The fact that so much is different might help a little bit with the feelings of missing her and the difference to what should have been. Maybe it helps that I love Christmas so much and that it has always made me happy. Maybe I am just strong. Today we've bought Santas, baked bread and sweets, decorated the Christmas tree and put all the wrapped gifts underneath it. We're all set for Christmas and I think I am too.

       

All I want for Christmas

Six months

Sex månader

Inatt vaknade jag på ett väldigt konstigt sätt. Jag somnade runt 23 och sen vaknade jag plötsligt av någon anledning, säker på att jag hört mitt alarm och trodde att jag var tvungen att gå till jobbet. Det var becksvart som det alltid är när jag går upp under vintern, men när jag kollade på klockan såg jag att det var knappt efter midnatt. Det var förvirrande och det tog mig ett bra tag innan jag insåg att jag faktiskt kunde somna om. Exakt för sex månader sedan den tiden föddes Emma. Den 12 december kändes så långt borta då, som att vi aldrig skulle komma dit. Ett halvår, det var en evighet och mer. Och nu är vi här. Sex månader senare. Ibland önskar jag att de här sex månaderna aldrig hade hänt. Men det gjorde de, och därför skulle jag aldrig i livet vilja ändra på det. Det har förändrat mig utan och innan. Det har förändrat sättet jag ser världen på och sättet jag känner på. Så många känslor och så lite känslor på samma gång. Jag hatar att Emma inte är här hos oss, men jag älskar att vi fick träffa henne. Jag hatar att just vi är tvungna att gå igenom allt det här, men jag älskar att vi älskar varandra på ett helt annat sätt än tidigare, den typen av älska som man ser i riktigt riktigt bra filmer. Jag älskar min familj ännu mer om det ens är möjligt, men jag hatar att Emma inte får lära känna dem. Jag hatar att det här är någonting som alltid kommer vara en del av mig, men jag älskar det också. Samtidigt känner jag mig helt tom och utmattad. Men men, jag överlevde de här sex månaderna och det kan bara bli bättre. Jag ser fram emot de kommande sex månaderna.

I woke up in a really weird way tonight. I fell asleep around 23 and then for some reason I abruptly awoke, sure I had heard my alarm go off, thinking I had to go to work. It was pitch black like it always is when I get up in winter, but looking at the time I saw it was just after midnight. It was really confusing and took me a long time to realize I could actually go back to sleep. Exactly six months ago at that time Emma was being born. The 12th of December felt so far away at the time, like we would never get there. Half a year, that was an eternity and more. And now here we are. Six months later. Sometimes I wish these six months had never happened. But it did, and therefore I wouldn't change them for the world. It has changed me to the core.  It has changed the way I see the world and the way I feel. So many feelings and so little feelings at the same time. I hate that Emma is not here with us, but I love that we got to meet her. I hate that we have to go through all this, but I love the way we love each other in a completely other way than before, the kind of love you see in really really good movies. I love my family even more if that is even possible, but I hate that Emma won't get to know them. I hate that this is something that will always be a part of me, but I love it too. At the same time I feel completely empty and drained. But hey, I survived these six months and it can only get better from here. I look forward to the next six months.

Hypocrisy

Hyckleri

Igår lade en bekant upp en bild på Facebook som berörde mig starkt. Det är en bild som började cirkulera på internet för ett par år sedan och föreställer en operation på en gravid kvinna där den 21 veckor gamla bebisen griper tag i läkarens finger med sin lilla hand. Kommentaren till bilden var "livet är ett mirakel". Det rörde upp mycket känslor hos mig. Det är så lätt för folk att lägga upp såna här bilder på Facebook med en snitsig kommentar till, men att kännas vid att någon i ens närhet har förlorat ett barn med just en sådan liten hand är för svårt? Min familj och närmsta vänner har varit fantastiska allihop under den här tiden, pratat om Emma, sagt hennes namn och förstått och accepterat att sorgen tar den tid den tar. Att Emma kommer vara en del av mig för alltid. Men andra människor som jag ändå träffar en del har inte ens sagt ett ord om det, låtsas som om det inte hänt eller bara frågat om jag inte mår bra nu, vi kan ju få barn igen och livet går vidare.
 

Den där handen på bilden är ungefär samma storlek som Emmas var. Hon fanns, hon var en person för mig och det är så sjukt när jag inte kan nämna hennes namn utan att göra folk obekväma. Att jag hela dagarna på jobbet måste låtsas som om hon inte funnits för om jag skulle nämna min dotter så tittar folk på mig som om jag vore knäpp. Hur kan jag inte nämna någon som förändrat mig för alltid? Jag förstår att det är obekvämt att prata om ett dött barn eller döden i allmänhet, vilket är synd egentligen för tänk vad fint det är att minnas våra kära. Vad vi föräldrar med änglabarn behöver är att känna att våra barn betydde något. När någon säger Emmas namn och pratar om henne som en person blir jag ofta gråtfärdig. Inte för att jag saknar henne mer (det är inte möjligt!), inte för att jag blir påmind om henne (jag tänker på henne jämt!) utan för att det är så värdefullt de få gånger det händer. För att det gör mig så otroligt lycklig att hon minns av dem också.

Bakgrunden till bilden var inte angiven igår, men den är att den lille pojken behövde opereras i livmodern för att kunna överleva efter sin födsel. Han är nu en fullt frisk pojke flera år gammal. Att man kan operera på ett litet barn i livmodern så att det har en chans till liv ÄR ett mirakel. Detta nämndes inte vid bilden och det var det som satte igång den här vågen av känslor hos mig. En bild på en 21-veckors anonym bebis hand på Facebook kan kallas ett mirakel, men min 21-veckors bebis som dog är bättre att ignorera och inte låtsas om? Min 21 veckor gamla dotter hade också små händer och små armar som hon viftade med. Hon var ett mirakel, men det är det inte många som kallar henne. Mirakel på Facebook, men obetydlig och ersättbar i verkligheten? Tack gode gud att jag för det mesta är omgiven av familj och vänner som ser henne precis som jag gör. Som en liten Emma.

Yesterday an acquaintance of mine posted a picture on Facebook that affected me quite strongly. It is a picture that started circulating the internet a couple of years ago and it shows a surgery of a pregnant woman where the 21 weeks old baby grabs the surgeon's finger with his little hand. The comment to this picture simply was "life is a miracle". It stirred up a lot of feelings inside of me. It is so easy for people to put up pictures like this on Facebook with some clever comment, but to recognize that someone in the close vicinity lost a child with exactly a little hand like this is too hard to do? My family and closest friends have been fantastic during this time, talked about Emma, said her name and understood and accepted that grieving takes the time it takes. That Emma will always be a part of me. But other people that I do see from time to time have not even said a word about it, pretended like it hasn't happened or just asked if I don't feel ok now, we can always have another baby and life goes on.

That hand on the picture is about the same size as Emma's was. She existed, she was a person to me and it is so disturbed when I can't use her name without making people uncomfortable. That I all day long at work have to pretend like she didn't happen because if I were to mention my daughter people look at me like I am crazy. How can I not mention someone who has changed me forever? I understand that it is uncomfortable to talk about a dead child or death in general, which is a petty because it is so nice to remember our loved ones. What we, parents with angelbabies, need to feel is that our babies meant something. When someone says Emma's name and talks about her as a person I am on the verge of tears. Not because I miss her more (this is not possible!), not because I get reminded about her (I think about her all the time!) but because it is so precious the few times it happens. Because it makes me incredibly happy that she is remembered by them as well.

 

The story behind the picture was not stated yesterday, but it is that this little boy required a surgery while in the uterus to be able to survive after being born. He's now a healthy boy several years old. To be able to operate on a child inside of the uterus to give them a chance to life IS a miracle. This was not mentioned by the picture and is what stirred up this wave of feelings with me. A picture of a 21 weeks old anonymous baby's hand on Facebook is called a miracle, but my 21 weeks old baby that died is better to ignore and not take notice of? My 21 weeks old daughter also had tiny hands and little arms that she waved around. She was a miracle, but not many people call her that. Miracle on Facebook, but insignificant and replaceable in real life? Thank god I am mostly surrounded by friends and family who sees her just like I do. Like a little Emma.

Four weeks

Fyra veckor

Så många veckor skulle hon varit idag. Så många veckor har jag istället käkat hormoner. Dubbelt så många veckor kvar. Ibland känns livet inte så underbart som det skulle kunna varit.

 

That is how many weeks she would have been today. That is how many weeks I have been taking hormones instead. Twice the amount of time is left to go. Sometimes life doesn't feel as wonderful as it could have been.

Emma's Day

Emmas Dag

Den 24 oktober var Emmas dag. Det var den vackraste dagen sedan 12 juni. Inte bara dagen då Emma skulle begravas, men även dagen då hon var beräknad att träffa oss för första gången. Just därför ville vi att dagen skulle vara till för att hylla henne och inte bara innehålla en ledsam begravning. Vi ville att det skulle vara ok att gråta, men även att skratta och vara glad.

Innan det var dags för begravningen hann vi spendera förmiddagen i slottsparken under den värmande solen och bland alla färggranna löv. Jag älskar höstdagar som denna, när luften är frisk, men med solens värme kan man gå runt i enbart t-shirt. Jag kan föreställa mig hur Emma hade sprungit runt och lekt med alla löv om ett par år på en sån här dag. Hur hon hade skrattat och varit bedårande söt. Det är ett av alla minnen jag aldrig kommer att få av henne. Det som gör sorgen så mycket svårare och som kanske inte alla förstår. Att man inte bara förlorar ett barn, utan även alla drömmar om framtiden. Jag saknar minnen som jag aldrig haft.

The 24th of October was Emma's day. It was the most beautiful day since 12th of June. Not only the day when Emma was going to get buried, but also the day she was supposed to have met us for the first time. Because of this, we wanted the day to be a celebration of her and not only consist of a sad funeral. We wanted it to be ok to cry, but also to laugh and be happy.

Before it was time for the funeral, we had time to spend the morning under the warming sun and among all the colorful leaves in the park of the Ambras Castle. I love autumn days like this one, when the air is fresh, but with the heat of the sun one can walk around in solely a t-shirt. I can imagine how Emma would have been running around and playing with all the leaves in a couple of years. How she would have laughed and been incredibly cute. It is one of all the memories I will never have of her. What makes the grief so much harder and that everybody might not understand. That one does not only lose a child, but also all the dreams about the future. I miss memories I never had.

Själva begravningen var så vacker som den bara kunde bli. Minnet jag har av den är inte att den var så ledsam, det jobbigaste avskedet har vi ju redan haft. Det kändes mer som att det vackra vann den här dagen. Det är klart att det var hjärtskärande och otroligt sorgligt att säga hej då till vår dotter, men det var så fint gjort och det var tröstande på sitt sätt. Att se alla andra ledsna föräldrar gör inte den egna sorgen lättare, men man känner sig i alla fall mindre ensam. Och det försäkrar mig även om att inte heller Emma är ensam, var hon än är. När vi stod vid graven och lyssnade på prästens visa och fina ord, sken solen in genom trädgrenarna rakt på den lilla kistan. Det var så perfekt och det kändes som om alla små barn var med oss. Alla våra små solstrålar som ville ge sina älskade föräldrar ett litet tecken på att de har det bra.

The funeral itself was as beautiful as could possibly be. The memory of it is not that it was very sad, we did already have to do the hardest farewell. It felt more like the beautiful won this day. Of course it was heartbreaking and incredibly sad to say good-bye to our daughter, but it was so nicely done and that was comforting in a way. To see all the other sad parents does not make the own grief easier, but at least one feels less alone. And it assures me that Emma is not alone either, wherever she is. As we were standing by the grave and listened to the wise and beautiful words of the priest, the sun shone through the tree branches and right onto the little coffin. It was so perfect and it felt like all the little children were with us. All our little sunshines that wanted to give their beloved parents a little sign to say that they are well.

Resten av kvällen spenderade vi med några av våra närmsta vänner på en avskild grönplätt i utkanten av Innsbruck och senare på middag nere i stan. En skål för vår dotter, en magisk utsikt över staden, vänner att gråta och skratta med, att luta sig mot, en gåva i form av en liten nyckelpiga för tur i framtiden och stärkande kramar från min kärlek gav en positiv blick inför framtiden. En inställning som jag är säker på att Emma hade velat att vi skulle ha. Den inställningen är något jag får kämpa med varje dag, men just den här kvällen kändes det som att allt kommer bli ok. Jag är så tacksam att våra vänner var med (och även för familj och vänner som tänkte på oss denna dagen) och fick oss att känna så, fick oss att le på Emmas dag. Det är det finaste vi kunde ge henne. Ett löfte om att vi kommer kunna njuta av våra liv igen, och även gottgöra för att allt det hon inte fick uppleva. Ett leende avsked som inte bara betyder hej då utan att vi en dag kommer ses igen. Då kommer jag ge henne en kram och puss för varje dag hon inte varit med oss. Då varje dag kommer vara Emmas dag.

The rest of the evening we spent with some of our closest friends on a secluded patch of green at the periphery of Innsbruck and later on at dinner in the city. A toast for our daughter, a magical view of the city, friends to cry and laugh with, to lean on, a gift in form of a little ladybug for luck in the future, and strengthening hugs from my love gave me a positive outlook of the future. This outlook is something I have to struggle with each and every day, but on this night it felt like everything will be ok again. I am so grateful for our friends who joined us (and also family and friends who thought of us on this day) and made us feel like this, made us smile on Emma's day. It is the nicest thing we could've given her. A promise of being able to enjoy our lives again, and to make up for all those things she never got to experience. A smiling farewell that does not only mean goodbye, but also that we will meet again one day. Then I will give her a hug and a kiss for every day she hasn't been with us. Then every day will be Emma's day.

Wave of Light

Våg av ljus

Idag tände jag ett ljus för min kära Emma och ett ljus för alla hennes små vänner.

Today I lit a candle for my beloved Emma and a candle for all her little friends.

15 October

Idag är det den 15 oktober, vilket, som jag tidigare skrivit, är en hågkommstens dag för missfall, fosterdöd och spädbarnsdöd. Lagom till den här dagen har jag lyckats skriva klart berättelsen om Emma. Det känns skönt att kunna dela med sig av en del av vår historia tillsammans och den betyder mycket för mig. Den går att hitta på menyn längst upp. Inte för att jag behöver en speciell dag att minnas Emma på, men idag tänker jag extra mycket på henne och även alla andra små änglar som fick lämna sina föräldrar för tidigt.

October 15th
Today is October 15th, which, as I already mentioned, is Pregnancy and Infant Loss Remembrance Day. Befittingly to this day, I have managed to finish the story of Emma. It feels good to be able to share parts of our story together and it means a lot to me. It can be found on the menu at the top of the page. Not that I need a special day to remember Emma, but today I think even more about her and also all the other little angels who had to leave their parents too soon.

Missed

Saknad
Semestern var ett välbehövligt avbrott för mig. En vecka när jag inte tänkte mycket alls. Efter semestern hamnad fokus på operationen och jag har ockuperat mina tankar med allt inför den. Men idag känner jag en otrolig saknad efter Emma igen. Ibland när jag tänker att det känns ok, inser jag plötsligt åter igen att jag måste leva med detta för resten av mitt liv. Att en operation inte kommer att ändra det. Sorgen kommer såklart att ändras men saknaden kommer alltid finnas kvar. Det känns så tungt. Så tungt att veta att jag aldrig kommer få hålla min lilla flicka igen. Vad jag inte skulle ge för att få bara en timme till med henne. Den 24:e oktober var det planerat att vår dotter skulle komma till världen. Den 24:e oktober måste vi istället begrava vår dotter. Det gör ont.

The vacation was such a well-needed break for me. A week when I was not thinking much at all. Afterwards, I focused on the surgery and I have occupied my thoughts with everything surrounding it. But today I miss Emma immensely again. Sometimes I think it feels ok, but then I suddenly realize all over again that I will have to live with this for the rest of my life. That a surgery won't change this. The grief will of course change, but I will still be missing her. It still feels so tough. It is so tough to know that I will never get to hold my little girl again. What I wouldn't give for just another hour with her. The 24th of October it was planned for our daughter to arrive into this world. The 24th of October we will have to bury or daughter instead. It hurts.

Staying Strong

Att vara stark
Det finns fortfarande tillfällen när jag undrar om det här verkligen har hänt mig, eller om det bara är en dålig dröm. Jag skulle så gärna vakna upp ur den om jag kunde. Det är klart att man blir stark av en sån här sak, och det sägs ju att man inte vet hur stark man är förrän det är enda alternativet man har. Det är sant, men ingen ska behöva vara så här stark. 

I veckan var jag på ännu en undersökning på sjukhuset. De gjorde en ultraljudsundersökning med kontrastmedel i livmoder och äggledare. Under det besöket fick jag veta att: jag måste äta extra sköldkörtelhormon, en av mina äggledare har möjligtvis inte fri passage, jag har en skiljevägg i livmodern som läkaren trodde var troligaste orsaken till att jag öppnade mig och vi förlorade Emma då väggen gjorde att hon inte fick plats när hon växte, den här väggen måste opereras bort och efter operationen måste vi vänta sex månader innan vi försöker igen. Det känns som lite för mycket information för en dag. Även om det är skönt att få veta att detta antagligen var anledningen och att man med ett enkelt ingrepp kan förhindra att det händer igen, så är det tungt när det känns som att det aldrig tar slut.

Att behöva vänta i sex månader känns som en evighet när längtan redan är så stor, speciellt när jag senare på kvällen fick veta att två bekanta här är gravida. Medan jag måste gå igenom operation, läka och sörja kommer de känna lycka, se sina magar växa och känna sina barn sparka, saker som jag saknar varje dag. Medan vi fortfarande väntar på att få försöka igen kommer de redan ha sina barn i sin famn.

Trots det är vi fast beslutna att göra det bästa av det här halvåret även om det känns tufft just nu. Och kanske är det bra att storasyster får ytterliggare ett halvår som bara är hennes. Ingen operation och inget halvår kommer ge oss henne tillbaka, men det kan bli Emmas tid med oss även om hon inte är här. Och en tid att fortsätta vara stark.

There are still moments when I wonder if this has really happened to me, or if it's just a bad dream. I would desperately want to wake up from it if I only could. Of course you get strong from something like this, and there's the saying that you never know how strong you are until being strong is your only choice. It is true, but no one is supposed to have to be this strong.

This week I was at yet another examination at the hospital. They performed an ultrasound with dye in the uterus and fallopian tubes. During this visit they told me: I have to take supplemental thyroid hormone, one of my fallopian tubes might have a blockage, I have a wall in the uterus which the doctor thinks is the most probable cause of my cervix opening and us losing Emma since the wall limited the space for her to grow in, this wall has to be surgically removed and after the surgery we have to wait six months before we try again. It feels like a bit too much information for one day. Even though it feels good to know that this probably was the cause and that it can be prevented with a simple procedure it still feels tough that things just never end.

To have to wait for six months feels like an eternity when the longing is so strong, especially since I later that evening found out that two friends here are pregnant. While I have to go through surgery, heal and mourn, they will feel happiness, watch their bellies grow and feel their babies kick, things I miss every single day. While we are still waiting to try again, they will already have their babies in their arms.

Despite this we are determined to make the best out of this half of a year even if it feels tough right now. And perhaps it is a good thing that big sister gets another six months that are only hers. No surgery and no six months will give us her back, but it can be Emma's time with us even if she is not here. And a time to continue staying strong.

Dear Emma

Älskade Emma
Älskade Emma, idag är det tre månader sen du var tvungen att lämna oss. Mitt lilla lejon, min lilla kämpe. Jag saknar dig ofantligt mycket och undrar över vem du skulle blivit och hur du skulle sett ut. Du fick mitt hjärta att växa, och lämnade en plats i det som för alltid kommer vara din. En plats fylld med sorg över det som inte blev, men också med de fina minnen som vi hann skapa under den tid vi fick tillsammans. Älskade Emma, mina ord kan inte beskriva alla de känslor jag har för dig, du är det bästa som har hänt mig.

Puss o klapp o kram,

Mamma

Dear Emma, today it's three months since you had to leave us. My little lion, my little fighter. I miss you immensely and I wonder who you would have been and what you would have looked like. You made my heart grow, and left a place in it that will forever be yours. A place filled with grief over what never was, but also with the beautiful memories we created during our time together. Dear Emma,  my words can't describe all the feelings I have for you, you are the best thing that has ever happened to me.

Kisses and hugs,
Mom

Two steps forward, and one back

Två steg fram, och ett tillbaka
Idag hade jag lust att skriva något upplyftande eftersom jag har känt mig ganska normal de senaste dagarna. Så blev det inte. Hela dagen har jag varit omotiverad, ointresserad och trött. När jag kom hem var det plötsligt där. Gråtanfallet som jag inte har haft på relativt länge. Det är otroligt med vilken kraft det kan komma utan att man förväntar sig det. På ett sätt är det jobbigt eftersom jag blir påmind om det fina som inte finns hos mig längre. Men samtidigt är det skönt. Jag vet ju att det är "helt normalt" och jag mår egentligen inte sämre för att jag gråter. Det är bara att det syns på utsidan (i form av en rinnande näsa och svullna ögon). Ibland måste känslorna ventileras på ett annat sätt än ord för att kunna släppa lite på den tunga vikten på insidan. Då väljer jag mycket hellre en stor ful gråt än att vara arg. Jag är inte bra på att vara arg. 

Sakta men säkert blir det bättre. Som de där danserna man lärde sig i skolan. Två steg fram, och ett tillbaka.

Today I felt like writing something positive, since I've felt relatively normal the last couple of days. That didn't happen. All day I was demotivated, uninterested and tired. I got home, and suddenly there it was. The crying spell I didn't have for quite some time. It is amazing, the force with which it can come when one doesn't expect it. In a way it is tough, since I get reminded of the beauty that is no longer with me. On the other hand, it feels good. I know it is "completely normal" and I don't really feel worse because I cry. It just shows on the outside (in the form of a runny nose and puffy eyes). Sometimes the feelings have to be ventilated in another way than the spoken word to be able to let go of the some of the weight inside. Then I much rather choose a big ugly cry than being angry. I am no good at being angry.

Slowly it is getting better. Like those dances you learned in school. Two steps forward, and one back.

Orange juice

Apelsinjuice. Idag pressade jag apelsinjuice till Matti som har blivit förkyld. Sist jag pressade apelsiner var i mars, innan jag visste att Emma redan fanns. En dag var jag så sugen på färskpressad apelsinjuice att jag köpte en hel hink apelsiner och pressade tills min hand blev öm. På natten mådde jag så illa att allt kom upp igen. Jag trodde jag var magsjuk. Jag hoppas att jag tror det snart igen.

Orange juice. Today I squeezed some orange juice for Matti who has come down with a cold. Last time I squeezed oranges was in March, before I knew that Emma was already here. One day I had such a big urge for freshly squeezed orange juice that I bought a bucket of them and squeezed until my hand was sore. In the night I felt so sick it all came back up. I thought I had a stomach flu. I hope I will think so soon again.

Life

"Each new life,no matter how fragile or brief, forever changes the world.”

Swallows

Svalor

Min farfar älskade att titta på svalor från balkongen. Svalor är något jag alltid förknippat med honom. Min kära farfar som lekte så mycket med mig och hade allt tålamod i världen för mina påhitt. När vi förlorade Emma fick svalorna än mer betydelse för mig. Efter har jag spenderat mycket tid med mina tankar och tittat upp i himlen. Svalorna har dykt upp hela tiden och överallt. De har flygit omkring ovanför mig, dykt ner bredvid mig och det sett ut som om de har hur kul som helst. Jag tror att Emma är med min farfar uppe bland svalorna. Att han tar hand om henne, leker med henne och får henne att skratta som han gjorde med mig. Det värmer mig inombords när svalorna flyger förbi. Det känns som om de alltid är med mig och vill påminna mig om att Emma har det bra. Att jag inte ska oroa mig.

        

  

 

My grandfather loved to watch swallows from the balcony. Swallows are something that I will always associate with him. My dear grandfather who played so much with me and had all the patience in the world for my ideas. When we lost Emma the swallows got an even bigger meaning to me. After, I've spent so much time with my thoughts, just looking up the sky. The swallows emerged everywhere and all the time. They've been flying around above me, taken dives next to me and it looked like they've been having the time of their lives. I believe Emma is with my grandfather among the swallows now. That he is taking care of her, playing with her and making her laugh, just like he did with me. It warms me inside when I see the swallows fly by. It feels like they are always with me and want to remind me that Emma is doing fine. That I shouldn't worry.