One Year

Ett år

Det är vad min terapeut säger att man måste gå igenom innan det blir lite lättare. Innan man gått igenom alla dagar som går att jämföra med året innan och alla högtider som man redan föreställt sig i framtiden. 

Det var en liten paus med de där jämförelserna efter Emmas beräknade födelsedatum och begravning och fram till jul. Fast en paus var det ju ändå inte för på dagen för Emmas begravning började jag ta hormoner och hade tusen saker att oroa mig för. Sen kom julen som gick lättare än förväntat, mycket tack vare kärleken från min familj och att min kärlek var där med mig och min familj. Dags för nyår, det bitterljuva nyåret, som övergick i en väntan på operation. 

Nu är jag här. Nu börjar en helt annan typ av datum och jämförelser att poppa upp. På torsdag är det Mattis födelsedag. För ett år sedan den dagen var jag gravid i tredje veckan. Lilla Emma var ett en gammal vecka litet guldkorn i min mage som ingen av oss visste om. Eftersom jag var gravid i 21 veckor så kanske det inte är så svårt att föreställa sig vad det är för jämförelser min hjärna kommer ockupera mig med framöver. Alla dessa underbara minnen som jag värdesätter så mycket, men som samtidigt gör så ont. Tiden har gått otroligt snabbt när man ser tillbaka och snart har vi klarat igenom oss det här året. Det trodde jag aldrig då. Arton veckor kvar.

That is what my therapist tells me is what you have to go through before it starts getting easier. Before you have passed all those days that can be compared to the year before or all the holidays that you had already envisioned in the future.  

There was a short break with those comparisons after Emma's due date and funeral until Christmas. Although, it wasn't really a break since on the day of Emma's funeral I started taking the hormones and had a thousand things to worry about. Then came Christmas, which went a lot better than expected, mostly thanks to the love from my family and the fact that my love was there with my family and me. Time for New Year's Eve, the bitter sweet New Year's Eve, that transitioned into a wait for the surgery.

Now I'm here. Now a completely other kind of dates and comparisons are popping up. On Thursday it's Matti's birthday. A year ago on that day I was three weeks pregnant. Little Emma was a one week old little grain of gold in my belly that none of us knew about. Since I was pregnant for 21 weeks it might not be that hard to imagine what kind of comparisons my brain will occupy me with in the weeks to come. All these wonderful memories that I treasure so deeply, but that hurt so much as well. When looking back, time has passed incredibly fast and soon we will have made it through this year. I never thought so back then. Eighteen weeks to go.

An Ugly Pair of Shoes

Those few seconds

De där sekunderna

Varje morgon när jag vaknar är det några sekunder där min hjärna inte än vaknat till liv och jag inte kommer ihåg allting som har hänt. Några sekunder där jag tittar ut genom fönstret på solen som faller på bergstopparna. När jag mår riktigt bra. Tills hjärnan kommer ikapp. Tills man blir påmind igen. Jag vet inte om de där sekunderna är bra eller dåliga. Bra för kroppen att känna sig ok för ett tag, som innan, men jobbigt att varje dag ha samma uppenbarelse, om och om igen. Så jag vet inte. Älskar eller hatar jag de där sekunderna?

Every morgning when I wake up I've got a few seconds when my brain has not yet woken up and I don't remember everything that has happened. A few seconds when I look out the window on the sun shining at the top of the mountains. When I actually feel really good. Until my brain catches up. Until I get reminded again. I don't know if those few seconds are good or bad. Good for the body to feel ok for a while, like before, but incredibly hard to have the same epiphany every morning, over and over again. So I don't know. Do I love or hate those seconds?

Six months

Sex månader

Inatt vaknade jag på ett väldigt konstigt sätt. Jag somnade runt 23 och sen vaknade jag plötsligt av någon anledning, säker på att jag hört mitt alarm och trodde att jag var tvungen att gå till jobbet. Det var becksvart som det alltid är när jag går upp under vintern, men när jag kollade på klockan såg jag att det var knappt efter midnatt. Det var förvirrande och det tog mig ett bra tag innan jag insåg att jag faktiskt kunde somna om. Exakt för sex månader sedan den tiden föddes Emma. Den 12 december kändes så långt borta då, som att vi aldrig skulle komma dit. Ett halvår, det var en evighet och mer. Och nu är vi här. Sex månader senare. Ibland önskar jag att de här sex månaderna aldrig hade hänt. Men det gjorde de, och därför skulle jag aldrig i livet vilja ändra på det. Det har förändrat mig utan och innan. Det har förändrat sättet jag ser världen på och sättet jag känner på. Så många känslor och så lite känslor på samma gång. Jag hatar att Emma inte är här hos oss, men jag älskar att vi fick träffa henne. Jag hatar att just vi är tvungna att gå igenom allt det här, men jag älskar att vi älskar varandra på ett helt annat sätt än tidigare, den typen av älska som man ser i riktigt riktigt bra filmer. Jag älskar min familj ännu mer om det ens är möjligt, men jag hatar att Emma inte får lära känna dem. Jag hatar att det här är någonting som alltid kommer vara en del av mig, men jag älskar det också. Samtidigt känner jag mig helt tom och utmattad. Men men, jag överlevde de här sex månaderna och det kan bara bli bättre. Jag ser fram emot de kommande sex månaderna.

I woke up in a really weird way tonight. I fell asleep around 23 and then for some reason I abruptly awoke, sure I had heard my alarm go off, thinking I had to go to work. It was pitch black like it always is when I get up in winter, but looking at the time I saw it was just after midnight. It was really confusing and took me a long time to realize I could actually go back to sleep. Exactly six months ago at that time Emma was being born. The 12th of December felt so far away at the time, like we would never get there. Half a year, that was an eternity and more. And now here we are. Six months later. Sometimes I wish these six months had never happened. But it did, and therefore I wouldn't change them for the world. It has changed me to the core.  It has changed the way I see the world and the way I feel. So many feelings and so little feelings at the same time. I hate that Emma is not here with us, but I love that we got to meet her. I hate that we have to go through all this, but I love the way we love each other in a completely other way than before, the kind of love you see in really really good movies. I love my family even more if that is even possible, but I hate that Emma won't get to know them. I hate that this is something that will always be a part of me, but I love it too. At the same time I feel completely empty and drained. But hey, I survived these six months and it can only get better from here. I look forward to the next six months.

Emma's Day

Emmas Dag

Den 24 oktober var Emmas dag. Det var den vackraste dagen sedan 12 juni. Inte bara dagen då Emma skulle begravas, men även dagen då hon var beräknad att träffa oss för första gången. Just därför ville vi att dagen skulle vara till för att hylla henne och inte bara innehålla en ledsam begravning. Vi ville att det skulle vara ok att gråta, men även att skratta och vara glad.

Innan det var dags för begravningen hann vi spendera förmiddagen i slottsparken under den värmande solen och bland alla färggranna löv. Jag älskar höstdagar som denna, när luften är frisk, men med solens värme kan man gå runt i enbart t-shirt. Jag kan föreställa mig hur Emma hade sprungit runt och lekt med alla löv om ett par år på en sån här dag. Hur hon hade skrattat och varit bedårande söt. Det är ett av alla minnen jag aldrig kommer att få av henne. Det som gör sorgen så mycket svårare och som kanske inte alla förstår. Att man inte bara förlorar ett barn, utan även alla drömmar om framtiden. Jag saknar minnen som jag aldrig haft.

The 24th of October was Emma's day. It was the most beautiful day since 12th of June. Not only the day when Emma was going to get buried, but also the day she was supposed to have met us for the first time. Because of this, we wanted the day to be a celebration of her and not only consist of a sad funeral. We wanted it to be ok to cry, but also to laugh and be happy.

Before it was time for the funeral, we had time to spend the morning under the warming sun and among all the colorful leaves in the park of the Ambras Castle. I love autumn days like this one, when the air is fresh, but with the heat of the sun one can walk around in solely a t-shirt. I can imagine how Emma would have been running around and playing with all the leaves in a couple of years. How she would have laughed and been incredibly cute. It is one of all the memories I will never have of her. What makes the grief so much harder and that everybody might not understand. That one does not only lose a child, but also all the dreams about the future. I miss memories I never had.

Själva begravningen var så vacker som den bara kunde bli. Minnet jag har av den är inte att den var så ledsam, det jobbigaste avskedet har vi ju redan haft. Det kändes mer som att det vackra vann den här dagen. Det är klart att det var hjärtskärande och otroligt sorgligt att säga hej då till vår dotter, men det var så fint gjort och det var tröstande på sitt sätt. Att se alla andra ledsna föräldrar gör inte den egna sorgen lättare, men man känner sig i alla fall mindre ensam. Och det försäkrar mig även om att inte heller Emma är ensam, var hon än är. När vi stod vid graven och lyssnade på prästens visa och fina ord, sken solen in genom trädgrenarna rakt på den lilla kistan. Det var så perfekt och det kändes som om alla små barn var med oss. Alla våra små solstrålar som ville ge sina älskade föräldrar ett litet tecken på att de har det bra.

The funeral itself was as beautiful as could possibly be. The memory of it is not that it was very sad, we did already have to do the hardest farewell. It felt more like the beautiful won this day. Of course it was heartbreaking and incredibly sad to say good-bye to our daughter, but it was so nicely done and that was comforting in a way. To see all the other sad parents does not make the own grief easier, but at least one feels less alone. And it assures me that Emma is not alone either, wherever she is. As we were standing by the grave and listened to the wise and beautiful words of the priest, the sun shone through the tree branches and right onto the little coffin. It was so perfect and it felt like all the little children were with us. All our little sunshines that wanted to give their beloved parents a little sign to say that they are well.

Resten av kvällen spenderade vi med några av våra närmsta vänner på en avskild grönplätt i utkanten av Innsbruck och senare på middag nere i stan. En skål för vår dotter, en magisk utsikt över staden, vänner att gråta och skratta med, att luta sig mot, en gåva i form av en liten nyckelpiga för tur i framtiden och stärkande kramar från min kärlek gav en positiv blick inför framtiden. En inställning som jag är säker på att Emma hade velat att vi skulle ha. Den inställningen är något jag får kämpa med varje dag, men just den här kvällen kändes det som att allt kommer bli ok. Jag är så tacksam att våra vänner var med (och även för familj och vänner som tänkte på oss denna dagen) och fick oss att känna så, fick oss att le på Emmas dag. Det är det finaste vi kunde ge henne. Ett löfte om att vi kommer kunna njuta av våra liv igen, och även gottgöra för att allt det hon inte fick uppleva. Ett leende avsked som inte bara betyder hej då utan att vi en dag kommer ses igen. Då kommer jag ge henne en kram och puss för varje dag hon inte varit med oss. Då varje dag kommer vara Emmas dag.

The rest of the evening we spent with some of our closest friends on a secluded patch of green at the periphery of Innsbruck and later on at dinner in the city. A toast for our daughter, a magical view of the city, friends to cry and laugh with, to lean on, a gift in form of a little ladybug for luck in the future, and strengthening hugs from my love gave me a positive outlook of the future. This outlook is something I have to struggle with each and every day, but on this night it felt like everything will be ok again. I am so grateful for our friends who joined us (and also family and friends who thought of us on this day) and made us feel like this, made us smile on Emma's day. It is the nicest thing we could've given her. A promise of being able to enjoy our lives again, and to make up for all those things she never got to experience. A smiling farewell that does not only mean goodbye, but also that we will meet again one day. Then I will give her a hug and a kiss for every day she hasn't been with us. Then every day will be Emma's day.

Spot On

Jag kunde inte ha skrivit det bättre själv. Den vackra Franchesca Cox's inlägg om hur det är att förlora ett barn säger allt.

I couldn't have written it better myself. This post by the beautiful Franchesca Cox about how it is to lose a baby says it all.

Missed

Saknad
Semestern var ett välbehövligt avbrott för mig. En vecka när jag inte tänkte mycket alls. Efter semestern hamnad fokus på operationen och jag har ockuperat mina tankar med allt inför den. Men idag känner jag en otrolig saknad efter Emma igen. Ibland när jag tänker att det känns ok, inser jag plötsligt åter igen att jag måste leva med detta för resten av mitt liv. Att en operation inte kommer att ändra det. Sorgen kommer såklart att ändras men saknaden kommer alltid finnas kvar. Det känns så tungt. Så tungt att veta att jag aldrig kommer få hålla min lilla flicka igen. Vad jag inte skulle ge för att få bara en timme till med henne. Den 24:e oktober var det planerat att vår dotter skulle komma till världen. Den 24:e oktober måste vi istället begrava vår dotter. Det gör ont.

The vacation was such a well-needed break for me. A week when I was not thinking much at all. Afterwards, I focused on the surgery and I have occupied my thoughts with everything surrounding it. But today I miss Emma immensely again. Sometimes I think it feels ok, but then I suddenly realize all over again that I will have to live with this for the rest of my life. That a surgery won't change this. The grief will of course change, but I will still be missing her. It still feels so tough. It is so tough to know that I will never get to hold my little girl again. What I wouldn't give for just another hour with her. The 24th of October it was planned for our daughter to arrive into this world. The 24th of October we will have to bury or daughter instead. It hurts.

I am trying

                     

Jag försöker

Jag försöker vara stark. Jag är starkare än jag någonsin varit i mitt liv. Men gud så svårt det är ibland. Speciellt när hela ens kropp påminner en om vad som har hänt genom att bestämma sig för att alla tankar man har inte bara ska cirkulera i huvudet och kännas i hjärtat utan också yttra sig som fysisk smärta. Ifall jag skulle råka lyckas skingra tankarna för en stund, så kan alltid magen se till att jag inte glömmer. Tack kroppen för den här alarmfunktionen, men jag skulle gärna ha lite sovmorgon ibland.

I am trying yo be strong. I am stronger than I've ever been in my life. But god it is hard sometimes. Especially when your whole body reminds you of what happened by deciding that all the thoughts are not only going around in circles in the head or being felt in the heart, but also express itself as physical pain. If my thoughts happened to clear up for a while, my stomach can always make sure I don't forget. Thank you body for this function, but I would love to sleep in once in a while. 

Vila i frid, Kristian Gidlund

Igår avled Kristian Gidlund i cancer som han kämpat mot länge. Jag hörde först om Kristian när jag lyssnade till hans sommarprat i somras. Det var så vackert och samtidigt ledsamt och om ni inte redan lyssnat på det gör det här. När han läste upp brevet han skrivit till sitt ofödda barn strömmade tårarna på mig. Jag lyssnade på det strax efter att vi förlorat Emma och hjärtat värkte av hans ord och bilderna jag såg framför mig till följd av dem. Jag hoppas att han, liksom Emma, har kommit till ett bättre ställe, där inga barn eller unga människor måste må dåligt och dö. Vila i frid.

It doesn't make any sense to translate this post into English. A Translation can't make the words justice...

"Till mitt barn i drömmarna 

Vackraste, underbara unge. Vi kommer aldrig att ses. Men jag älskar dig ändå. Det har jag gjort från första gången som jag kom att tänka på dig. Jag har längtat efter dig sedan dess. Längtat efter att få hålla om dig. Efter att få dela hemligheter. Skratta och gråta. Leka över sommarängar och springa genom stormar.

Vi skulle nog prata en hel del, även om det till en början mest skulle vara jag som stod för babblandet. Vi skulle prata om det mesta. På ett gränslöst sätt. Hoppas jag i alla fall. Jag skulle lyssna på dina slutsatser – de fantastiska – och jag skulle tappa andan över ditt sätt att använda dina sinnen. Jag vet nämligen att du skulle bli ett magiskt barn.

Jag skulle göra mitt bästa för att svara på dina frågor och lyssna på dina funderingar, och jag vet att du skulle göra samma sak för mig.

Jag skulle uppmuntra dig till att försöka själv. För du kan mer än du tror. Glöm aldrig det. Och om någon säger att något är omöjligt: spetsa öronen. Det är då du ska använda urkraften som finns i ditt bröst. Du har stordåd framför dig. Tro inget annat.

   Jag skulle försöka inspirera dig till att tänka ett varv till. Bortom det förväntade. Och jag vet att du skulle inspirera mig. Det gör du redan.

Vi skulle klättra i träd, du och jag. Och när du ville klättra lite högre, skulle jag försöka låta dig. Men jag skulle stå under dig med utsträckta armar och dunkande puls. Det vet jag redan nu.

   Samma sak skulle hända om du någon gång ville visa mig att du kunde cykla utan att hålla i styret. Jag skulle titta på med lika delar skräck och förtjusning. Och jag skulle fyllas av en oerhörd stolthet, precis samma stolthet och styrka som skulle fylla mig om du aldrig någonsin ville cykla utan att hålla i styret. För det är du som bestämmer. Det är det viktigaste av allt.

Vi skulle bygga kojor och läsa sagor i ficklampans sken. Vi skulle hjälpa varandra att inte vara rädda för mörkret. Att inte vara rädda för åskans dunder. Du skulle vara min styrka när jag blivit svag. Du skulle vara det bästa som någonsin hänt mig.

Jag skulle sätta gränser och ibland bli tjurig. Jag skulle citera författare och du skulle tycka att jag var obeskrivligt mossig. Ibland skulle jag antagligen tvinga med dig ut i skogen när du hellre ville göra andra saker, vi skulle bråka och ha det tufft. Men vid varje dags slut skulle vi ha blivit vänner igen. Det är jag säker på.

När tonårsfyllorna knuffat dig över gränsen, så hoppas jag att du skulle ha ringt mig. Jag skulle komma. Komma för att hjälpa dig. Du hade inte behövt vara rädd. Jag har själv gjort samma sak. Hur många gånger som helst. Och du skulle säkert tjuvröka någon gång. Det gjorde jag med. Men skulle jag komma på dig så skulle jag bara visa ärret på min mage. Då hade du nog slängt cigaretterna.

Och jag hoppas att vi hade kunnat prata om ditt brustna hjärta. För ett sådant kommer du få. Det hör livet till. Men du, min underbara. Det går över. Även sänkta hjärtan läker.

Och då dagen skulle komma, då du skulle berätta att du förälskat dig i någon – kille eller tjej – skulle jag hålla om dig och glädjas. För kärleken är det viktigaste. Det som vi ska sträva efter.

Men vi kommer aldrig att ses, min bästa vän. Trots det vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Det kommer jag alltid att göra.

Frid, kram och all tänkbar styrka,

Din pappa som aldrig fanns"

  

av Kristian Gidlund (http://ikroppenmin.blogspot.com/2012/10/till-mitt-barn-i-drommarna.html)

Dear Emma

Älskade Emma
Älskade Emma, idag är det tre månader sen du var tvungen att lämna oss. Mitt lilla lejon, min lilla kämpe. Jag saknar dig ofantligt mycket och undrar över vem du skulle blivit och hur du skulle sett ut. Du fick mitt hjärta att växa, och lämnade en plats i det som för alltid kommer vara din. En plats fylld med sorg över det som inte blev, men också med de fina minnen som vi hann skapa under den tid vi fick tillsammans. Älskade Emma, mina ord kan inte beskriva alla de känslor jag har för dig, du är det bästa som har hänt mig.

Puss o klapp o kram,

Mamma

Dear Emma, today it's three months since you had to leave us. My little lion, my little fighter. I miss you immensely and I wonder who you would have been and what you would have looked like. You made my heart grow, and left a place in it that will forever be yours. A place filled with grief over what never was, but also with the beautiful memories we created during our time together. Dear Emma,  my words can't describe all the feelings I have for you, you are the best thing that has ever happened to me.

Kisses and hugs,
Mom

Quote of the Day

Dagens Citat

Two steps forward, and one back

Två steg fram, och ett tillbaka
Idag hade jag lust att skriva något upplyftande eftersom jag har känt mig ganska normal de senaste dagarna. Så blev det inte. Hela dagen har jag varit omotiverad, ointresserad och trött. När jag kom hem var det plötsligt där. Gråtanfallet som jag inte har haft på relativt länge. Det är otroligt med vilken kraft det kan komma utan att man förväntar sig det. På ett sätt är det jobbigt eftersom jag blir påmind om det fina som inte finns hos mig längre. Men samtidigt är det skönt. Jag vet ju att det är "helt normalt" och jag mår egentligen inte sämre för att jag gråter. Det är bara att det syns på utsidan (i form av en rinnande näsa och svullna ögon). Ibland måste känslorna ventileras på ett annat sätt än ord för att kunna släppa lite på den tunga vikten på insidan. Då väljer jag mycket hellre en stor ful gråt än att vara arg. Jag är inte bra på att vara arg. 

Sakta men säkert blir det bättre. Som de där danserna man lärde sig i skolan. Två steg fram, och ett tillbaka.

Today I felt like writing something positive, since I've felt relatively normal the last couple of days. That didn't happen. All day I was demotivated, uninterested and tired. I got home, and suddenly there it was. The crying spell I didn't have for quite some time. It is amazing, the force with which it can come when one doesn't expect it. In a way it is tough, since I get reminded of the beauty that is no longer with me. On the other hand, it feels good. I know it is "completely normal" and I don't really feel worse because I cry. It just shows on the outside (in the form of a runny nose and puffy eyes). Sometimes the feelings have to be ventilated in another way than the spoken word to be able to let go of the some of the weight inside. Then I much rather choose a big ugly cry than being angry. I am no good at being angry.

Slowly it is getting better. Like those dances you learned in school. Two steps forward, and one back.

A father

En pappa
Han blev också en förälder den där dagen. En pappa. Lika mycket som jag, förlorade han ett barn. Ändå har det varit svårt för många att förstå att han också är ledsen och sörjer. Att han kanske reagerar annorlunda, är nere eller har mindre tålamod än innan. Jag blir så glad varje gång någon frågar inte bara hur jag, men även hur han mår, för då vet jag vet att de förstår. Jag vill att de ska förstå. I och med den här tragedin har vi lärt känna varandra mer än någonsin förr. Jag har lärt känna en otroligt vacker man. En som jag inte hade klarat mig igenom det här utan, utan att dela upplevelsen. Inte utan hans kramar, hans tröstande ord, hans förståelse och hans beskyddande mot omvärlden som kändes så stor och skrämmande.

Jag är så otroligt tacksam för att du finns i mitt liv. Jag älskar dig.

He also became a parent that day. A father. Just like me, he lost a child. Yet, it has been hard for a lot of people to understand that he is also sad and mourning. That he might react differently, feel down or have less patience than before. I am so glad every time somebody asks not only how I, but also how he is feeling, because then I know they understand. I want them to understand. With this tragedy, we got to know each other like never before. I've gotten to know an incredibly beautiful man. One that I would not have made this through without, without sharing the experience. Not without his hugs, his comforting words, his understanding, and his protection against the surrounding world that seemed so big and frightening.

I am so incredibly grateful to have you in my life. I love you.

A father's grief



 It must be very difficult

To be a man in grief,

Since "men don't cry"

and "men are strong"

No tears can bring relief.

It must be very difficult

To stand up to the test,

And field the calls and visitors

So she can get some rest.

They always ask if she's all right

And what she's going through.

But seldom take his hand and ask,

"My friend, but how are you?"

He hears her crying in the night

And thinks his heart will break.

He dries her tears and comforts her,

But "stays strong" for her sake.

It must be very difficult

To start each day anew.

And try to be so very brave-

He lost his baby too.

by Eileen Knight Hagemeister 

  

A slap in the face

Ett slag i ansiktet
Ännu en underbart vacker morgon. Och det är fredag. Allt känns bättre på fredagar. Helgen kommer snart. Jag kommer till jobbet. Mitt kort för att beträda området fungerar inte. Jag frågar i receptionen. "Du ska vara på mammaledighet nu, ditt kort är spärrat, därför låter det dig inte komma in". Smack!

Yet another beautiful morning. And it's Friday. Everything feels better on Fridays. The weekend is here soon. I arrive at work. My employee card to enter the area doesn't work. I ask at reception. "You are supposed to be at maternity leave now, your card is blocked, this is why it won't let you in". Smack!

Karma

Tidigare har jag alltid velat tro på karma. Som du sår får du skörda. Efter det här året vet jag inte vad jag ska tro på. Det är inte bara vi som har varit med om något tragiskt. Nära och kära har drabbats av sorg av olika slag, jobbiga förhållanden som tar slut, sjukdomar och dödsfall. Mina fina vänner och familj har fått vara med om saker de absolut inte förtjänar. Kanske sätts vi på prov för att ändras, för att bli starka och goda människor för att väga upp mot de få riktiga skitstövlar som vandrar runt i den här världen, som aldrig verkar få uppleva några som helst konsekvenser för sina gärningar.

Nej, vi är bättre än det där som kallas karma och nästa år är vårt år. Nästa år kommer bli ett bra år.

Earlier I've always wanted to believe in karma. What you sow is what you reap, what goes around comes around. After this year I don't know what to believe in. We were not the only ones going through something tragic. Near and dear ones have suffered different kinds of grief, tough relationships coming to an end, illnesses and deaths. My beautiful friends and family had to endure things that no one deserves. Maybe we are put to a test to change, to become strong and good people to compensate for the few real scumbags walking around this earth, that never seem to have to experience any consequences of their actions.

No, we are better than this thing called karma and next year is our year. Next year will be a good year.

From another perspective

Ur en annan synvinkel

From Half of a Yellow Sun by Chimamanda Ngozi Adichie

"Grief was the celebration of love, those who could feel real grief were lucky to have loved."

Last Day at Work

Idag skulle ha varit min sista dag på jobbet. Istället flög den bara förbi som vilken annan jobbdag som helst. Det är konstigt vilken annorlunda situation jag befinner mig i jämfört med hur det skulle varit. Det är otroligt ledsamt, och jag försöker istället tänka på allt jag har att vara tacksam över idag så att greppet runt mitt hjärta släpper efter för en stund. Jag är tacksam för att jag har en fyradagars helg framför mig, för att den underbara man som jag älskar står och lagar ljuvlig mat åt mig i köket, för att jag ska träffa mina söta vänner för ett glas vin om ett tag och för alla vänner jag inte träffar idag men som ändå är de finaste man kan önska sig. Tacksam för att jag läser en rörande och rolig bok, för att jag precis fick ett kärleksfullt sms av min mormor och morfar, för att min bror är den otroliga person han är och för att jag vet att min mamma och pappa hemma tänker på mig idag som alla andra dagar. Tacksam för att jag, trots allt det sorgliga, ändå känner kärlek och lycka över mycket annat. 

Today was supposed to have been my last day at work. Instead it just passed like any other work day. Strange, the situation I am in now compared to how it should have been. It is incredibly sad, and instead I am trying to think of all the things I am grateful for, to ease the weight in my heart for a while. I am grateful for having a four day weekend in front of me, for the wonderful man I love  cooking me a delicious meal in the kitchen right now, for the fact that I am meeting up with my sweet friends for a glass of wine in a while and for all the friends that I am not meeting today but still are the best one could ever wish for. Grateful for reading a moving and funny book, for just receiving a very loving text from my grandparents, for my brother being the great person he is and for knowing that my mom and dad are thinking of me today like every other day. Grateful, because despite the bad things that have happened, I still feel love and joy about a lot of things in life.

A regular Day

Jag tror inte riktigt att jag vet vad en vanlig dag är längre. Även om jag numera är tillbaka i rutinen med vad det innebär att gå till jobbet, träffa vänner och se fram emot och njuta av helgen och så vidare, så känns inte en enda dag som en vanlig dag.

Varje dag är ännu en dag efter att vi förlorade Emma, en dag längre bort från ögonblicket då vi fick träffa henne och säga farväl till henne, varje dag är en dag närmare att få reda på alla provsvar, att kunna försöka igen och varje dag tänker jag på vad som borde varit - just den dagen. Just idag.

Kanske är det just därför det känns så. Som att det ligger en tunn slöja över mig som blockerar känslor och intryck både utåt och inåt. Just idag skulle jag ha haft en underbart stor, fin och rund mage (som antagligen också hade irriterat mig i många avseenden i 40-gradig värme), jag skulle ha känt henne sparka därinne och planerat för Oktober. Just idag skulle jag fortfarande ha varit gravid. Kanske kan jag uppleva en vanlig dag först efter 24:e Oktober, kanske tidigare, kanske senare. Under tiden så är varje dag i vardagens rutin, en alldeles speciell dag för mig.

I don't think I know what a regular day is anymore. Even back in the routine of every day life, with going back to work, meeting friends, looking forward to and enjoying the weekend and so on, not a single day feels like a regular day. 

Every day is a day further away from the day we lost Emma, a day further away from the moment we met her and said our good-byes to her, every day is a day closer to getting all the test results, to be able to try again, and every day I think about what should have been - exactly that day. Today.

Perhaps that is why I feel that way. Like a thin veil hovers over me and is blocking both incoming and outgoing feelings and impressions. Today I was supposed to have a big, beautiful, and round belly (which probably also would have been quite bothersome in 40 degrees heat), I was supposed to have felt Emma kick in there and have planned for October. Today I was supposed to still be pregnant. Maybe I will experience a regular day after October 24th, maybe earlier, maybe later. Meanwhile, every single day in my every day life is a special day to me.

It's called a miscarriage

Det kallas ett Missfall
Missfall är ett ord som man absolut inte vill höra när man är gravid. Även om man hört att det skulle vara ganska vanligt så är det ju inget som händer mig!

Jag var ganska orolig innan jag kom förbi den magiska gränsen, 12 veckor, men sedan skulle ju allt bara gå bra. Jag passerade halvtid och det fanns inte en tanke på att något skulle kunna gå dåligt så sent. Inte något annat än foglossning och andra diverse graviditetskrämpor.

På söndagen i vecka 21 tog vi magfoto som vi gjorde varje söndag. Magen hade blivit så himla fin efter en växtspurt under min semester. Jag kände mig otroligt vacker och älskade min runda mage. Två dagar senare var den borta. Kramper och blödningar, en livmodertapp som öppnat sig, sammandragningar som inte lugnade ner sig, timmar av värkar, sprutor av morfin och en förlossning. Det var så jag fick sent "missfall".

Jag hatar det ordet. Som Malin Wollin beskrev så bra i sin intervju i Mama när en liknande sak hände henne: mitt barn som dog var inget missfall. Här i Österrike gör man skillnad på missfall och ett för tidigt fött barn genom vikten på barnet. Om det väger under 500 gram är det alltså ett missfall. Men vår dotter var i allra högsta grad ett barn som vi förlorade. Jag älskade henne från första stund och jag saknar henne varje dag. Vi höll henne i våra armar, pussade henne och pratade med henne. Hon var så söt och vacker. Det var vår dotter.

Därför gör det så ont i mig när jag av någon anledning måste säga att jag fick missfall, det förringar betydelsen av Emma. Jag förlorade ett barn, min dotter. Jag blev mamma till ett änglabarn och de känslor det för med sig ryms inte i det där hemska ordet.

Sista bilden på magen
Last picture of the Belly

A word you do not want to hear when you're pregnant. And never did I think it would happen to me, as one always thinks. Before passing the magical 12 weeks I was a little worried, but after passing half time I enjoyed my beautiful belly so much and relaxed. On Sunday in week 21, as usual on Sundays, we took the weekly pic of the growing belly. Two days later, it was gone.

Cramps, bleedings, an open cervix, hours of labour and morfin shots and finally giving birth. That was my version of a  late "miscarriage".

I've come to hate this word. It belittles everything that we went through. Giving birth to a beautiful daughter, loving her from the first moment, holding her in our arms, kissing her and talking to her, all these experiences are diminished by that little word. I became a mother, we became parents and I miss Emma every day.

We lost a child.

Emma

Den här låten är till dig.